Förra veckan tillbringades i Polen, och var osedvanligt blöt: både emedan vädret var regnigare än en göteborgsk oktobervecka, och då huvudanledningen till resan var att gå på polskt-mexikanskt bröllop (och till viss del eftersom ölen därnere nästan är billig nog att tvätta sig i). Den stora dagen var för övrigt en av de två dagar då vädret faktiskt var bra (den andra var hemresedagen…). Skälet till resan skall naturligtvis också få äran att inleda skildringen, varför några spridda iakttagelser från ett polskt bröllop, hållet i en håla långt ute på bygden, följer:
Innan själva vigseln samlades släkt och vänner utanför brudens hus, varifrån brudparet marscherade ner mot själva kyrkan, under det att de distribuerade vodka till minderåriga (egentligen presenter till välgångsönskande, men presenten var här vodka och de välgångsönskande minderåriga). Akten var katolsk, på polska, och till största delen obegriplig för utomstående. Som i alla fall formalprotestant var det min första katolska mässa överhuvudtaget, och jag var något besviken: jag hade väntat mig åtminstone lite rökelse, inte bara lite bjällror och knäfallanden. En trevlig och intressant överraskning var dock när man helt plötsligt skulle ta sina bänkgrannar i hand, tydligen för att sprida fred och lycksalighet eller något i den stilen.
Därefter till hotellet för femrätters middag och dans. I alla fall var det så det hade presenterats för oss. Det visade sig dock att man i Polen tydligen räknar på lite annat sätt: fem rätter innebär inte, som man kanske skulle kunna gissa, förrätt, tre huvudrätter och sedan efterrätt, utan att man vid fem tillfällen satte sig ner för att börja äta: först en omgång mat som skulle kunnat passera som bättre middag vid mindre högtidligt tillfälle, sedan kycklig, sedan helstekt gris, sedan soppa i bröd, och sedan soppa igen. För att ingen skulle behöva gå och känna sig småhungrig fanns dessutom hela tiden på borden diverse aladåber och liknande, samt bakelsefat. Till detta serverades vodka, och för oss stackars utlänningar, läsk och vin. Vodkan kom dock i små glas, och tillsmamans med konstant ätande och all slödryck så gick det rätt lätt att hålla en anständigt nykter nivå.
I övrigt gick mycket till ungefär som man hade rätt att förvänta sig: polsk dansmusik lät ungefär som svensk, och då den även blandades med mexikansk musik så hade man nästan alltid några man kunde stå och känna sig lite undrande med. Diverse lekar på teman som »vem skall gifta sig härnäst« och »nu skall vi få några manliga gäster att visa lite hud« undveks pliktskyldigt av undertecknad. Eftersom ingen tycktes känna större lust att hålla tal slapp man också att visa upp en intresserad min när amn mest väntade på att plågan skulle vara över, en övning man fått fullt tillräckligt av i kyrkan.
De svenska färgerna försvarades fram till fyrasnåret, varvid fältet dock gavs förlorat och lämnades för mexikaner och polacker att kämpa över.
