Nu har jag för första gången läst något av C.S. Lewis. Dock inte Narnia, som vore det mest förväntade, ej heller hans science fiction, utan The discarded image, en längre utläggning om vad Lewis själv kallar den medeltida Modellen, vilken i princip kan identifieras med ett Kuhnskt paradigm: hela den världsbild som under medeltiden användes för att förstå vad som försiggick på kosmisk nivå.
En sådan kan egentligen knappast vara helt homogen genom tider och platser, men likväl kan man om man är kortfattad nog ändå ge en någorlunda rättvisande bild, inkluderande sfärernas rörelse, änglaskarornas hierarkier, människan och hennes själ (och hur denna opererar), bestar och andar, elementen och temperamenten. När syftet dessutom främst inte är att redogöra för modellen för dess egen skull (ett ämne intressant nog i sig själv), utan för att moderna människor bättre skall förstå vad det är de läser i medeltida dikter eller skådespel från renässansen – i synnerhet när de inte själva inser att de missförstår – så är de tvåhundra sidorna precis rätt längd.
Lewis är också en underhållande skribent, med förmågan till lagom drastiska liknelser och personligt tilltal, vilket gör läsandet till en än större glädje. Vill man lära sig mer om hur medeltidens människor tänkte och varför de skrev saker de skrev (inte för att de var galna, utan för att de utgick från andra premisser), så kan The discarded image varmt rekommenderas.
