Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘David Eddings’

I Safirrosen, tredje och sista delen av Eddings Sagan om Elenien, har Spjuthök äntligen fått tag i Bhelliom, kan bota sin unga drottning, och med lite hjälp av ett missförstånd även bli förlovad med henne. Sedan måste han ta med sig den nyfunna mäktiga prylen (som varje gång den används tycks frambesvärja någon sorts ond skugga)  och ge sig av mot östern för att göra upp med den onde guden Azash, efter att ha vandrat genom ett fördärvat landskap tömt på folk efter att de alla dragit iväg för att kämpa mot västerns modiga försvarare där uppdragets allvar väger tungt på brödraskapets hjärtan och de ett tag verkar hålla på och falla isär.

Ja, detta är sannerligen det mest ohämmade Tolkienderivatet i serien – i alla fall vad det gäller den sista tredjedelen. Eller ja, även mittpartiets förtvivlade belägring kan väl kanske också räknas dit, men den försiggår åtminstone i samband med vad som i Eddings värld motsvarar ett påveval, vilket faktiskt är ett trevligt avsteg från de – förvisso habilt hanterade – klichéer som annars präglar mycket av böckerna. Man får också en förklaring till vad som egentligen försiggått under de senaste böckerna (men inte vad som egentligen egentligen försiggått: det får man läsa nästa trilogi för), samt tillfredsställelsen av att se nästan alla skurkar få vad de förtjänar – och ibland mer än så; liv är en billig vara när Spjuthök och hans vänner är i närheten.

Den moral som förfäktas i böckerna är stötande: visserligen skulle nog huvudpersonerna erkänna det också, men den allmänna cowboymentaliteten blir ibland besvärande uppenbar. Spjuthök och hans vänner är per definition hjältarna, och kan därför hugga skallen av vem som nu råkar stå i deras väg utan att bekymra sig däröver. Man kan dessutom undra om det rätta sättet att handskas med en yngling som just fått se sin far falla i strid är att hjälpa honom ta kål på hans baneman, långsamt och smärtfyllt. Å andra sidan visade sig förhållandet mellan Spjuthök och Ehlana kanske inte vara fullt så illa som jag mindes det: ett förhållande mellan lärare och dennes före detta elev är kanske inte helt hälsosamt, men åldersskillnaden var inte fullt så stor som jag uppfattade den vid tidigare läsningar så att intrycket av gubbsjuka mildrades något (dessutom finns ju de sorgligt juvenila fantasierna i nästa trilogi).

Nåväl, en hel del bra saker finns också: förutom Eddings allmänna handlag med en samling omoraliska typer som rider runt för att rädda världen så är som sagt idén med ett kyrkoval med hänvisning till halvobskyra regler (som alltid tycks finnas tillgängliga för att ge de goda en skjuts på vägen), och belägringen är heller ingen dåligt genomförd skildring av vilket helvete en sådan måste vara. Man kan förvisso även anmärka på den allmänna stillösheten och oförmågan att låta läsaren lista ut något själv, men i stort sett får nog Safirrosen sägas vara den bästa av de tre böckerna om Elenien.

Spjuthök och hans vänners öden och äventyr fortsätter visserligen i de tre böckerna i Sagan om Tamuli, men eftersom jag dels inte äger dem, dels vill minnas att de i än högre grad är ett mischmasch av återanvända eller barnsliga idéer, tillkommen i en anda av »låt oss skapa en stor jäkla värld fylld med människor med häftiga förmågor som kan drabba samman i strid« så tänker jag låta den vara. Sagan om Elenien var kanske något bättre än jag misstänkte, och jag vill sluta på plus.

Read Full Post »

Andra delen av David Eddings Sagan om Elenien, Rubinriddaren fortsätter ungefär som den förra slutade: Spjuthök och hans vänner vet nu att de måste söka juvelen Bhelliom, det enda föremål med makt nog att kurera drottning Ehlana och därigenom hindra att Annias blir vald till kyrkoöverhuvud.

Anledningen till att Bhelliom måste hittas först är att den hamnade i vattnet vid en skärmytsling i samband med ett stort krig mot österns mörka makter, en skärmytsling från vilken inga överlevande fanns. Om man inte fått nog av Tolkienplagiaten där så finns det också en vanskapt dvärg (nåja: trolldvärg) som också är på jakt efter den, liksom en av östra ondskan utsänd ond figur i heltäckande kåpa med taskig utstrålning.

Nåja, allt är inte hämtat ur Tolkien: en hel del är bara allmänna små episoder som ger Spjuthök och hans vänner möjlighet att demonstrera  sin skicklighet med lans och svärd, alternativt magi, eller små möten med personer utan, eller med bara väldigt liten, anknytning till den övergripande historien, eller små scener av umgänge under utbyte av kommentarer om personliga egenheter (en del av dessa är rätt så osmakliga: är det verkligen nödvändigt att föra in »humoristiska« diskussioner om huruvida våldtäkt kan tänkas vara acceptabelt när man rider för att undsätta någon?). Nämnas bör väl också den lilla episod där boken övergår till skräckroman, som är rätt väl hanterad, och där faktiskt Eddings skriver med vederbörlig upprördhet över de skändligheter som uppvisas.

Det finns också ett par problem med handlingen: hjältarna tvekar inför att plocka upp Bhelliom när de väl hittat den av rädsla för de fiender som förföljer dem, men när en av dessa fiender fått tag i den inser de att de med den i sin hand i princip skulle kunna smälla undan allt motstånd som obetydliga flugor (det omvända gäller dock inte; Spjuthök är den som har de två ringar som krävs för att komma åt Bhellioms kraft).

I stort sett är dock Rubinriddaren knappast en sämre bok än sin föregångare, och det finns egentligen ingen anledning att inte fortsätta om man uppskattade början på serien.

Read Full Post »

När jag var yngre slukade jag David Eddings; Sagan om Belgarion var det första i den vägen jag någonsin läste, och sedan var jag mer eller mindre fast. Idag är jag tämligen tacksam över att jag lånade de flesta böckerna på biblioteket, men en liten serie köpte jag faktiskt, tursamt nog också den jag uppfattade som bäst: Sagan om Elenien, med den retlige kyrkoriddaren Spjuthök som huvudperson. Eftersom det ibland kan vara värt att åter undersöka något man en gång omfattade för att se hur det står sig med lite perspektiv på saker har jag påbörjat en omläsning för att se om de är så skamlöst usla som jag nu ett längre tag har misstänkt att de var.

Först ut alltså Diamanttronen där Spjuthök återvänder hem till Elenien (ett av en samling pseudomedeltida kungariken sammanhållna av en pseudokatolsk kyrka) efter att ha tillbringat tio år i landsförvisning i ett pseudoarabien som hånas så genomgående att det blir svårt att läsa. Nu får dock Spjuthök återkomma sedan hans skyddsling drottning Ehlana stigit upp på tronen – och där sitter hon infryst i en kristall för att skydda hennes liv från den sjukdom som också berövade hennes far livet. Alltså är det upp till Spjuthök att hitta en bot, samtidigt som han måste korsa den slemme primaten Annias – som troligen har något med sjukdomen att göra – planer.

Så långt inte överdrivet originellt, och inte blir det bättre. Originalitet hör faktiskt till det sista man kan anklaga Eddings för; bakgrundshistorien har han snott i ungefär lika grad av Tolkien och sig själv, och inte heller i övrigt är intrigen så mycket att hänga i granen: den är för det mesta en ursäkt för Spjuthök med vänner att rida runt, ta livet av en hög fiender och sedan komma med halvroliga kommentarer om detta och varandra. Hade Eddings låtit sig nöjas så hade det väl varit OK – hans främsta styrka är just förmågan att skapa en känsla av personer som umgås på en nivå av vänligt smågnabbande –, men han måste dels lägga in kommentarer om hur otroligt invecklade vissa av de planer de får stävja är (när de är på nivån »vi klär ut oss till våra fiender och begår skändligheter så att de får skulden«), dels hela tiden hitta på ursäkter (förlåt: återanvända en ursäkt) till att fiender som beskrivs som intelligenta aldrig klarar att sätta upp ens halvkvalificerat motstånd.

Detta hade väl dock fortfarande i stort sett varit nog för ett något bättre än hyfsat betyg, om det inte varit för en hel del andra problem: för det första är boken genomsyrad av en vag Tolkienrasism: det förekommer fyra olika folkslag: de »sofistikerade« elenerna, som är ett slags västerlänningar, de »primitiva« styrerna, som är stora magiker och har lite samma roll som judar (förföljda av vanligt folk, men tolererade och skyddade av kyrkan, som dock helst vill omvända dem) – så långt inte så illa, men trots att en av huvudpersonerna till och med är styr så är det många kommentarer om hur osofistikerade och primitiva hennes folk är –, det onda blandrasfolket från östern (alltid östern!) styrda av en halvt vanvettig diktator som vördar en ond gud, samt en hoper illaluktande, idiotiska religösa fanatiker till ökenbor som mest verkar finnas till för att drivas med. Sedan har vi också Eddings märkliga kvinnoporträtt, där man främst slås över hans förtjusning inför konceptet med kvinnor som gillar och vill ha (mycket) sex.

Diamanttronen är dock långt ifrån en usel bok: den stämning av vänligt smågrälande under mosande av fiender som är Eddings sköldemärke finns här i hög grad, och den räcker ganska långt. Hade han bara koncentrerat sig mer på den hade det troligen räckt ännu längre.

Read Full Post »