Mycket av det verk av Tacitus som vanligen kallas Annaler, men i Bertil Cavallins utgåva fått namnet Det kejserliga Rom har gått förlorat: allt om Caligulas regim är borta, likaså början på Claudius, och slutet på Neros. För den som vill ha riktigt kejserlig dekadens är utbytet således magrare än vad det kunde varit: den stränge Tiberius förlustelser på ålderns höst, Agrippinas framfart samt den unge Nero är förvisso inte helt oävna, men det är ändå knappast i den riktigt stora stilen,
Tacitus, själv senator under början av den lugnare perioden av adoptivkejsare, ogillade i stort allt vad han skrev om: det fanns förvisso några krigiska framgångar att inhösta i Germanien, Britannien och Armenien, men dessa var riskabla: Tiberius sägs ha sett med oro på Germanicus växande popularitet, och för övriga krig var kejsarens insats huvudsakligen att inte lägga sig i alltför mycket. På hemmaplan tycks det istället ha varit ett ständigt nedsjunkande i ofrihet, med en alltmer fjäskig senat och alltmer ohöljt maktutövande från kejsarna.
Stilen är hårt komprimerad. Meningar är korta, bisatserna få, ellipser vanliga. Det tar ett litet tag att vänja sig, men är sällan obegripligt.
