Jag är inte helt säker på vad förväntade jag mig av Kristina Lugns Dikter (åtta samlingar från 1972-2003)? Från hennes persona kanske en viss stökighet, lite underskruvad humor, rätt så jordigt och inte välstädat, kanske? Inte helt dåliga gissningar.
Det är om inte ren vardag så i alla fall aldrig mer än veckoslut. Det är skevt och jobbigt och skenet skall hållas uppe. Det är tråkiga män och samlag och valium och jobbiga släktingar och förväntningar som aldrig kommer uppfyllas. Det är mycket negationer, ibland ironiska, ibland bara ett sätt att visa på dikternas jag som något annat än en lyckad person.
Versen är vanligen fri och kortfattad. Ibland är den absurd, ibland närmare den sig parodin, ibland är den bara vardaglig. Med tiden växer en hela tiden närvarande ordglädje sig starkare och i den sista samlingen slår flera gånger ut i rent ordvitsande. Kanske blir det också något mer försonat: med den tidigare ouppnåliga men nu döda modern, och med sig själv. Men knappast med de omöjliga män som tidigare tagit så mycket plats.
Lämna ett svar