Tillståndet att vara ung och fattig och lycklig existerar troligen i högre grad i dåtid än nutid; lycka är väl överhuvudtaget snarare ett minne än något man uppfattar annat än i mycket korta ryck. Det skimmer av arbetande glädje som vilar över Paris i Hemingways En fest för livet kan snarare vara den gamle mannens upplevelse av det förlorade paradiset (förlorat genom hans eget syndafall) än ett verkligt sådant.
Det saknas förvisso inte irritationsmoment mellan skrivandet på caféer, hästkapplöpningar och skidresor till Alperna: irriterande aspirerande skribenter, Gertrude Steins grälsjuka, F Scott Fitzgeralds alkoholorsakade paranoia och inbillningssjuka, underblåst av Zelda (hon får den stackars Scott att oroa sig för sin penisstorlek, och det slutar med att Hemingway tar med honom till Louvren för att titta på statyer), försök att lura Hemingway att skriva noveller för en tidsskrift med ett underförstått löfte om ett litterärt pris, lätt avundsjuka mot James Joyce framgångar, besök i Shakespeare and company för att låna böcker, ibland också pengar, men dessa tycks i minnet förvandlas till högst tillfälliga saker.
Det är kanske inte en alltid angenäm tillvaro, och vissa beskrivningar gränsar till det infama, men den gamle Hemingway får ändå det hela att framstå i ett förklarat ljus.
