Hur skall man beskriva Hemingways En fest för livet? Det är onekligen en självbiografi, där en gammal Hemingway går på spaning efter den enkla lycka som flytt. Fast för att vara en självbiografi så är det väldigt sällan man ser Hemingway, eller för den delen hustrun. Mycket handlar hur Hemingway vandrar runt i Paris, eller om de författande kollegorna – det längsta kapitlet handlar om en bilresa med Scott Fitzgerald, och dennes alkoholproblem. Alkohol inmundigas annars, precis som i Farväl till vapnen, ofta och gärna. Hemingway tycks dricka ungefär en drink per uppslag, och det är nästan så man undrar vem av de två som egentligen har problem med spriten.
Jag är mest förvånad över att en så oorganiserad samling kan bli så bra litteratur. Inga av de teman som presenteras kan egentligen sägas vara så värst intressanta i sig själva: att sitta på ett bra café och skriva med en drink vid sin sida, att åka på hästkapplöpning, samtal med författande vänner (alla tycks känna alla, och en hel författargeneration tycks mangrant dyka upp), skidresor till Alperna innan skidresor till Alperna blev vanliga, stunder med hustru och barn. De senare är väl de stycken där Hemingway själv kommer fram tydligast; fast snarare den gamle Hemingway, som kan titta tillbaka på sin tidigare lycka och avundas sitt yngre jag. Det bär det dock som sagt inte handlingen framåt, och därför måste hela äran för att boken är så trevlig tillskrivas Hemingways författarkonst och stilistik.
Lämna ett svar