Det fanns en, och endast en, anledning till att jag plockade upp Eric Linklaters Poeten på pelikanen: detta är en av hans böcker som översatts till svenska av Frans G Bengtsson. Störst nöje kom faktiskt också av de tämligen rikliga anmärkningarna från översättaren, en genre som borde odlas betydligt flitigare än vad som är brukligt idag.
Annars är det inte en bok som känns riktigt bekväm: dialogen är bitvis styltig, intrigen förvirrad och lite för lättviktig, karaktärerna av varierande kvalitet, och den humor som finns inte riklig nog för att rädda upp det hela. Huvudperson är Saturday Keith, yngste son till en excentrisk skotsk ädling (lågländare), som tidigare sett sina söner födas i tur och ordning på veckans dagar. Saturday har tre gånger misslyckats att som Oxfordstroke vinna roddartävlingen mot Cambridge och gett ut två samlingar poesi, men har nu gett upp sitt arbete på ett rederi och istället blivit värd på puben »The downy pelican«. Dit kommer en hög människor, bland annat Van Buren som gjort en petrokemisk upptäckt, samt professor Benbow (som alltså delar namn med den sjuttonhundratalsamiral som också gett namn åt Jim Hawkins värdshus) och hans vackra dotter Joan.
Förutom kärleksbekymmer sliter Saturday med sin tredje bok, ett epos i stor stil. Samtidigt tycks konspirationerna samlas: här finns såväl äventyrare som varit i mellanöstern, kvinnor som tvingas till spioneri av ryska säkerhetstjänsten, suspekta boksamlare och en bartender som uppfunnit blå drinkar. Man ser rätt tidigt ungefär vad som kommer hända, och det enda man förvånas över är att författaren nöjer sig med så få otroliga sammanträffanden i sitt slut, som istället blir något splittrat.
Boken har också fått viss uppmärksamhet då den tydligen var en av de tio första som gavs ut på Penguin. Bland de övriga nio hittar man såväl The mysterious affair at Styles, The unpleasantness at the Bellona club och A farewell to arms. Tyvärr kan den nog inte jämställas med dem på något annat sätt, även om den inte är något att skämmas för.
