Snabb fråga: vem vet vad som är historiens värsta olycka i ett elkraftverk i termer av antal döda? Den som tänker Tjernobyl har fel: inte ens om man tar alla döda som Greenpeace räknar med kommer man upp i mer än knappt hälften av vad svaret dödade. När Banqiaodammen i Kina sprang sönder 1972 dog runt 170 000 personer, och elva miljoner blev hemlösa.
Det är alltså ingen dålig sorts olycka som Mikael Niemi valt som ämne i Fallvatten: hela dammsystemet i Lule älv brakar samman, och folk fångas upp av krafterna. De kan sitta i en helikopter med en nybliven exfru de hatar, de kan försöka köra undan svallvågen i en älskad Saab, de kan göra vad som helst för att hinna hem till en älskad dotter, de kan försöka överleva i en nästan fylld båt utan åror, eller de kan vara rena svin som man helst skulle sluppit läsa om.
För som vanligt när det kommer till Niemi är det, trots att genren och grundhandlingen skulle passat i en engelskspråkig storfilm ändå förankrat i en på det hela taget rätt sjaskig svensk verklighet, med uppslitande skilsmässor, folk som tycker att de är bättre än andra, folk som tycker sig ha rättighet att göra andra djup skada, folk som är djupt olyckliga eller bara lite lönnfeta. Möjligen en av de skildrade skulle passat i nämnda film som hjälte, någon möjligen som komisk bifigur, andra skulle varit skurkar som skulle fått betydligt värre slut.
Vad det inte är teoretiserande: folk reagerar och tänker att de varit övermodiga när de försökt tämja älven, men det finns ingen större berättelse, ingen direkt anklagelse. När älven börjar sjunka är det som spelar någon roll om man lever eller är död, inte vad som skett före eller kommer ske efter. En likhet med filmen blir därför tyvärr att berättelsen inte riktigt stannar med en.
