Femte Mosebok är mestadels en bekräftelse på att Bibeln inte är speciellt välredigerad; här upprepas material från föregående böcker, visserligen lagt i munnen på Moses, men ändå: så fantastiskt trevligt är det inte att läsa om Herrens relation till Israel att man behöver göra det en gång till. Det finns förvisso ett par omgångar med hotelser som har en viss poetisk styrka och lite mer lyriskt prisande av land, men främst upprepningar av diverse förbud, påbud att fira högtider och annat som inte ens var spännande första gången.
Förtjust är jag dock i 24:16: »Föräldrar skall inte dödas för sina barns skull, och barnen skall inte dödas för sina föräldrars synd. Var och en skall lida döden genom sin egen synd.« Vilket ju är bra. Fast hur var det nu med det där om »en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led«? Måhända sådan hemsökelse inte leder till döden?
Till slut kan dock Israels folk avsluta sin ökenvandring, efter att Moses innan han dör profeterat att de en gång skall avfalla från Herren och lämnat en påminnelse till dem. Sedan kan Josua samla ihop dem och dra in i Kanaans land, flödande av mjölk och honung.
