Idag är det jämnt 200 år sedan finska kriget bröt ut. Detta kastade Sveriges och Finlands historia in i helt nya spår, eftersom de två landsdelarna som i 600 år varit ett nu blev två. SvD uppmärksammar detta med en utmärkt understreckare. Mycket av den ägnas åt ett kontrafaktiskt resonemang om att denna separation troligen var till alla parters fromma. Att situationen innan i längden var ohållbar ur rysk synvinkel kan lätt förstås – vilken stormakt skulle acceptera att dess huvudstad befann sig bara ett par dagars marsch från ett land som tidigare hade visat sig mer än villig att i tider av oreda i den stora grannen överfalla och försöka hugga till sig så mycket som möjligt av dennas territorium? Finlands öde avgjordes egentligen redan 100 år innan det inträffade, då Peter den store byggde en ny stad vid finska viken.
För Finlands del var även livet under tsaren förhållandevis lätt, speciellt som man gjorde dygd av nödvändigheten och var den del av hans territorier som gav tsaren minst huvudverk: den tidigare, välfungerande administrationen levererade det denne begärde, och i gengäld bevarades denna intakt, samtidigt som finländarna kunde göra karriär inom det stora ryska riket; »I Sibirien och Alaska fick de sitt verksamhetsfält«, för att tala med Alf Henriksson. För Sveriges del kunde den långa freden som fortfarande står sig inledas, och även om vi kanske är mer stolta över detta än vi egentligen har skäl till så vore det idioti att beklaga den.
