Idag är det jämnt 200 år sedan finska kriget bröt ut. Detta kastade Sveriges och Finlands historia in i helt nya spår, eftersom de två landsdelarna som i 600 år varit ett nu blev två. SvD uppmärksammar detta med en utmärkt understreckare. Mycket av den ägnas åt ett kontrafaktiskt resonemang om att denna separation troligen var till alla parters fromma. Att situationen innan i längden var ohållbar ur rysk synvinkel kan lätt förstås – vilken stormakt skulle acceptera att dess huvudstad befann sig bara ett par dagars marsch från ett land som tidigare hade visat sig mer än villig att i tider av oreda i den stora grannen överfalla och försöka hugga till sig så mycket som möjligt av dennas territorium? Finlands öde avgjordes egentligen redan 100 år innan det inträffade, då Peter den store byggde en ny stad vid finska viken.
För Finlands del var även livet under tsaren förhållandevis lätt, speciellt som man gjorde dygd av nödvändigheten och var den del av hans territorier som gav tsaren minst huvudverk: den tidigare, välfungerande administrationen levererade det denne begärde, och i gengäld bevarades denna intakt, samtidigt som finländarna kunde göra karriär inom det stora ryska riket; »I Sibirien och Alaska fick de sitt verksamhetsfält«, för att tala med Alf Henriksson. För Sveriges del kunde den långa freden som fortfarande står sig inledas, och även om vi kanske är mer stolta över detta än vi egentligen har skäl till så vore det idioti att beklaga den.
Understrecksförfattaren undverk att tala om att Finlands folk kämpade för att slippa komma under S:t Petersburg. Att de gjorde det var inte pga anti-ryska känslor i rasistisk mening, även Rysslands folk gjorde ju ständiga uppror motbtsarväldet.
Det var svensktalande överhetspersoner både i Finland (och Sverige) som 1808 mest ivrade för anpassning till Ryssland. Detta har inte passat in i skolböckernas historieskrivning. Vanligt folk, bönder, fiskare och stadsbefolkning var rädda för den ryska ofriheten och visade det genom utbrett civilmotstånd och utbredd gerillaaktivitet nära frontlinjen. Tack vare detta fick Finlands folk behålla sitt statsskick, vilket Runeberg 1860 påminde om i sista dikten i Fänrik Ståls Sägner: ”Landshövdingen”.
Dessutom undvek han att nämna många de kriser för Tsardömet som Finland kunde dra nytta av. Finland har nämlligen haft nytta av andras kamp. Att dess folk idag är fritt, välbeställt och med gott självförtroende beror också på vad andra folk gjorde. Revolutionerna 1830, i sht i Polen, startade en nationell väckelse i Finland, orosåret 1848 gynnade patriotiska strömningar(bla. Fänrik Stål), Krimkriget försvagade Tsarryssland liksom det polska upproret 1863 efter vilket den finländska lantdagen äntligen tilläts sammanträda. Tsarrysslands nederlag 1905 gav F nya demokratiska rättigheter, bla kvinnlig rösträtt. Om detta inte hänt???
För övrigt kan man tillägga att aldrig har Finland varit så ”svenskt” som de första 40-50 åren efter 1808, ett tag var ju till och med böcker på finska förbjudna (utom för hushåll och religion). Om det var så bra att bli erövrad av Tsarryssland 1808-09 var det ju synd att inte freden, som tänkt skrevs i Stockholm i mars 1809 efter en rysk invasion.
Att bli erövrad är inte i sig bra. Att ett land delas i två är inte i sig bra. Däremot förstår jag inte hur man kan finna det beklagligt att Finland endast drabbats av ett enda framtvingat krig efter separationen från Sverige. Vi kan inte veta vad som hade hänt om finska kriget hade gått bättre för Sverige, men det är inte svårt att peka på hur saker hade kunnat utveckla sig i en betydligt sämre riktning.