Självpåtagna begränsningar kan hjälpa till med kreativiteten; det tydligaste tecknet på det idag är att det fortfarande produceras bunden vers. Inom romankonsten är den mest kända begränsningen troligen den Georges Perec ålade sig själv när han skrev Försvinna: en bok helt utan bokstaven »e«.
Att han skrev den var i sig en bragd. Att den översatts är troligen en större. Mina kunskaper i franska är skrala, men där tycks denna avsaknad främst leda till att feminina ord saknas. På svenska saknas istället bestämda och obestämda artiklar, och dessutom många ändelser för plural och tempus. Lösningar blir bland annat en evig någon agerar, presens och underliga ordval. Engelska blandas också in.
Själva berättelsen är en kriminalhistoria: folk dör, oklart varför. Tydligen finns någon koppling till att en bokstav är borta, för siffror som antyder det dyker ständigt upp. Men det hela vrider sig i det groteska, underliga, knasiga: när allt är över så är intrycket snarast att man läst en ovanligt lång skrivövning, inte en sinnrikt konstruerad roman. Konst, men inte det som normalt kallas romankonst.
