När gamle herr Penicuik, rik, snål och grälsjuk, samlar sina ogifta systerbarnbarn till sitt hus är det bara tre som dyker upp: lord Dolphinton, pastor Rattray, och dennes bror Lord Biddenden, som inte tillhörde de inbjudna. Frederick Stanton och Jack Westruther uteblev, och kunde därför inte avhöra hans tillkännagivande att han skulle ge sin adopterade dotter Kitty hela sin förmögenhet om hon bara gifte sig med någon av alla sina »kusiner«, och att hon i andra fall skulle bli lottlös; en plan som den gamle herrn troligen ansåg som mindre hjärtlös än den verkade, medveten om deras gemensamma svaghet för den stilige odågan Jack; än säkrare kunde han vara att hon inte ämnade gifta sig med den stele Rattray, den lätt imbecile Dolphinton (som tivngats dit av sin tyranniska moder), eller den unge sprätten Stanton. Kitty har dock egna planer: hon vill till London, och hon vill straffa Jack för hans frånvaro, så hon ingår skenförlovning med Frederick, och sedan är allt igång.
Cotillion är tredje boken av Georgette Heyer jag läst, och minst lika lyckad som tidigare; kärlek med förhinder bland småfåniga figurer ur den engelska artistokratin är ett ämne som kanske inte inbjuder till tyngre reflektioner, men det kan vara nog så skoj ändå, och här finns en hel del av sådant: den stackars stukade Dolphinton, Frederick, som visar sig mer kapabel än han själv trodde, hans syster, som saknar sin broders känsla för stil och får honom att förtvivla över hennes insisterande på att klä sig i lila och Kittys gamla guvernant Fishlock som ständigt talar med poeter, för att nämna något.
Naturligtvis blir saker och ting annorlunda än vår hjältinna tänkt sig (hon är inte helt originellt en smula naiv och nöjeslysten, men godhjärtad), och man förstår som läsare ganska snart hur det hela kommer sluta. Tack och lov förtar det inte nöjet det minsta.
