En gång är ingen gång… Men har jag nu läst och gillat två historiska romaner som underspelas under regentskapet och vars främsta tema är hur unga par finner kärlek under diverse balunser och annat liknande så måste det väl vara ett tecken på någon form av mental obalans: sådana böcker skall ju icke kunna fördras av det manliga könet, ej heller av sådana som normalt ställer i alla fall minimala krav på kvalitet. Nåväl, låt mig i så fall vara obalanserad, för även om Georgette Heyers Frederica kanske inte är den mest intellektuella bok jag läst så är den ändå förbaskat trevlig.
Upplägget kan dock göra en förskräckt, ty man får vara ovanligt tjockskallig för att inte genast förstå hur det kommer att sluta när den inte jätteunga (det väcker oroande känslor att få höra 24-åringar omtalas som de vore på gränsen till att bli gamla ungmör), och inte över måttan vackra Frederica söker hjälp av sin avlägsne släkting markis Alverstone för att introducera sin yngre, vackra, men tomhövdade syster Chiras i den vackra världen, speciellt som markisen är en självisk flickjägare av stora mått, med rykte om sig att aldrig hjälpa någon om han kan undvika det (allra minst sina två otrevliga systrar): naturligtvis hjälper han henne, naturligtvis charmas han av hennes lätt ostyriga småbröder, och henne själv, och naturligtvis slutar det hela med knytande av Hymens band.
Så långt hade detta troligen kunnat hittas i vilken historisk Harleqinbok som helst (eller kanske inte: jag har en känsla av att sådana rör sig med såväl betydligt mindre persongallerier som mindre handling), liksom de ordnade balerna, beskrivningarna av kläder och de historiska händelser och personer som dåd och då får skymta förbi, liksom möjligen också Fredericas och Alverstones ordfäkteri, men knappast den höga nivån som hålls, eller de humoristiska förvecklingar som sker: det är nästan så man får känslan av att romansen spelar en andraplansroll jämfört med markisens tilltagande förtjusning inför Felix, en mekaniskt intresserad tolvåring som ingen kan säga nej till, och Jessamy, pålitlig och förståndig men på tok för allvarlig för en sextonåring.
Hur som helst är det rolig läsning, om ej speciellt tungviktig (man kan även resa invändningar mot att Frederica hela tiden måste vända sig till Alverstoke för att få hjälp, men aldrig omvänt): perfekt för en stunds eskapism.
Lämna ett svar