Den svenska titeln på Giorgi Bassanis Il giardio dei Finzi-Contini är inexakt, men evokativ på ett sätt som är omöjligt på något annat språk: har man gett Brideshead revisited titeln En förlorad värld kan man mycket väl kalla denna bok Den förlorade trädgården. Likheterna är påfallande: en man tänker tillbaka på en förlorad kärlek, en för alltid förlorad tillvaro före andra världskriget, en ungdom som bara lever i minnet.
Här är dock förlusten än större: Den unge mannen är judisk, liksom hans åtrådda Micòl, och det land som skildras är Italien under pren när Mussolini importerade Hitlers raspolitik och de italienska judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter. Från början vet vi att den enorma trädgården runt Finzi-Continis hem kommer skövlas och familjen skickas till koncentrationslägren, att de dagar fyllda med tennis och vanmäktig kärlek som skildras är dömda att lösas upp, utan möjlighet att återkomma ens i nästa generation.
Vår berättare är under handlingen en ung judisk man, som läser litteraturhistoria och liksom Micòl snart skall avlägga examen. Han har tidigare inte haft mycket att göra med de rika Finzi-Contini, men när tennisklubben i Ferrara en dag kastar ut de judiska medlemmarna börjar några ungdomar samlas hos dem för att ändå få spela. Han kommer nära Micòl, men när han vill gå från förälskelse till något mer gemensamt blir det tydligt att hon inte har några sådana tankar.
Det är inte mycket som sker, det judiska både finns där och är oviktigt: förintelsens omänsklighet framgår inte genom några detaljer, som genom att det blir än mer obegripligt att någon kan vilja att dessa ordinärt individuella personer skall hamna i gaskamrarna.
