För nöjes skull

Temat för den sista dagen av Decameron kan på förhand inge vissa tvivel: »personer som visat högsinthet eller ett ädelt sinnelag«. Sånt där vet man ju hur det slutar: historier om fantastiskt fina och goda människor som inte gör en fluga förnär. T-r-å-k-i-g-t.

Tack och lov  är detta en av de positivt överraskande dagarna: det finns visserligen ett par svårsmälta saker, men det mesta har i all fall någon poäng. Detta sagt är det ändock idag närmast komiskt att höra om personen som så gärna ville framstå som god och givmild att han planerade lönnmörda sin främsta rival, och att denne därför såg till att ge honom ett utmärkt tillfälle, eller en berättelse om hur en riddare lät sina 15-åriga vackra tvillingdöttrar leka i vattnet inför en kung, och där högsintheten visade sig bestå i att denne inte genaste anstiftade mord och brudrov. Priset tar dock berättelsen om markgreven som för att testa sin hustrus kärlek låtsas döda deras gemensamma barn och vilja fördriva henne. Ärligt talat, om någon under de här tio dagarnas berättelser förtjänat en smäll på käften så är det denne maktdruckne knasboll.

Annars är det skönt med ett par berättelser om personer som förälskat sig i någon annans maka och där det hela inte slutar i otrohet, även om man undrar lite över att berättarna förnumstigt sitter och tycker att detta är som det skall vara efter att tidigare glatt berättat om diverse amorösa äventyr.

Detta är måhända inte att sluta när det är som bäst, men det  är en god nog, om än ofta väldigt märklig sista dag.

Read Full Post »

Om Decamerons nionde dag finns inte mycket att säga, då temat är att det inget tema är. Detta är tämligen skönt, då variation förnöjer.

Här finns ett par bottennatt, som den märkliga första berättelsen, om en kvinna som för att bli av med ett par beundrare beordrar dem att bli gravplundrare och sedan av rena turen slipper stå för sitt löfte att i så fall ta dem (var och en för sig, gubevars) till älskare, samt fler av driv-med-idioten-berättelserna från dag åtta, låt vara att den man som är så dum att han tror han är i grossess nog förtjänar att drivas med, speciellt om allt han till slut förlorar är lite värdighet och pengar till en festmåltid – att lura honom att en ung dam är förälskad i honom och sedan sätta hans grälsjuka hustru på honom känns då betydligt värre, speciellt som den historien är mer utdragen.

Då är abbedissan som levererar moralpredikningar med ett par prästabyxor på huvudet, eller sängkammarfars (som utspelas i en sängkammare med flera bäddar) bättre: dessa två berättelser är också dagens höjdpunkter. Vad övrigt är är aningen udda, som ännu en berättelse om oproportionerlig hämnd eller den konstiga berättelsen med kung Salomo inblandad, där man förutom en lektion om kvinnans naturliga underordning också får en totalt menlös liten moralitet alltså av någon anledning också får veta att man bör aga motsträviga hustrur.

Trots att omväxlingen gör att man aldrig direkt tröttnar är detta alltså knappast är en av de bättre dagarna.

Read Full Post »

Inte vet jag om Boccaccio började få slut på idéer, men nog verkar det lite märkligt att efter att ha berättat historier om hustrur som lurat sina män berätta om människor i allmänhet som lurat varandra. Speciellt som målet med dessa bedragelser ofta är densamma: att få ligga med någon annan än den man lagligen vigts till.

Likväl, det finns skillnader: här finns historier om hanrejer som hämnas (vilket slutar i ett förhållande för fyra), en kvinna som lurar en hoppfull älskare som sedan tar grym hämnd samt en annan kvinna som lurar en liderlig präst att ligga med hennes fula tjänarinna och sedan avslöjar honom inför biskopen. Samt tyvärr historier om »lustigkurrar« som lurar en svagsint »vän«. Två gånger om, vilket gör att man undrar hur personen står ut med dem (de får viss upprättelse genom att också lura en uppblåst doktor som faktiskt förtjänar det).

På det hela taget är det dock en av Decamerons bättre dagar: någon historia är onödigt utdragen, och historierna där oförstående drivs med ger en väl sur smak i munnen, men annars är det mesta faktiskt väl varierat och turnerat.

Read Full Post »

Sjunde dagen i Decameron, och temat är »hustrur som bedrar sina äkta män«. Vilket tydligen bara kan tolkas som att bedrägeriet skall ha med sängkammargäster att göra.

Inte för att jag direkt klagar – berättelserna är i huvudsak bra, även om jag blir lätt trött på konventionerna med kvinnor som förälskar sig i vem som än förklarar sin kärlek till dem, eller som bestämmer sig för att vara otrogna på grund av sina svartsjuka karlar (speciellt som istället för det tämligen begripliga »om jag ändå skall ha plågan kan jag lika gärna ha nöjet« motiveras som det något otydligare »hämnd!«). Nåja, när återstående delar av berättelserna som drivs av denna otrohet blir bra så får väl man stå ut med viss schablonmässighet i andra partier. Annat, som att man tydligen inte har något sätt att avgöra om någon är full eller nykter – vid två tillfällen lyckas flinka hustrur övertyga omgivningen att deras makar är fulla och bara pratar dynga– är dock svårare att begripa sig på.

Nåväl, trots en viss enformighet i temat så är det här en av de bättre dagarna.

Read Full Post »

Sjätte dagen av Decameron är temat »kvicka svar« (grovt förkortat. Hela beskrivningen är ironiskt lång). Tyvärr är det hela nästan outhärdligt tråkigt, ty kvickheterna är i nästan alla fall helt platta, och när de inte är det, har man sett poängen komma långt i förväg.

Ett försonande drag är dock att berättelserna i allmänhet är korta.

Inför den sista berättelsen säger sig även Dioeno, som annars avslutat med något som brutit av, vela följa dagens tema, och man stönar inombords. Tack och lov klarar han sig dock, genom att låta svaret utgöras av en lång berättelse i god Mandevillestil, som en munk drar för att kunna förklara hur det relikskrin han sagt skulle innehålla en fjäder av ärkeängeln Gabriel istället innehåller en hög kol, som ett par vänner lagt i istället för att driva med honom, varigenom han lyckas lura allmänheten att kolet kom från den helige Laurentius bål. Till skillnad från allt övrigt under dagen är detta faktiskt roligt.

Read Full Post »

Med ett ämne som »lycka, som efter hårda motgångar, blivit älskande till lott« borde dag fem av Decameron kunna bli nästan lika bra som dag tre. Men nej: istället för frivola historier blir det sentimentala sådana. Det bör poängteras att romantik inte är i sig illa, men den här typen av romantik är rätt svårsmält: tydligen räknas saker som brudrov, fäder som vill döda sin dotter för att hon blivit gravid med tjänstefolket och en helvetesjakt som lämpliga ämnen för kärlekshistorier.

Nåja, brudrov har ju viss potential: den tappre hjälten kommer instormandes när skurken står i begrepp att gifta sig med den väna jungfrun (samma scenario, men med könen ombytta, är tyvärr mindre vanligt), men här är det nästan pinsamt illa: jungfrun tycks vara ett våp, och man vet inte ens om hon har någon åsikt i frågan om framtida äkta make, men nog skulle jag känna viss tveksamhet inför den som anordnar blodbad bara för att röva bort mig.

Och när upplägget inte är direkt vämjeligt så är det ändå sådant som idag aldrig skulle gå för sig på det här sättet: älskande som båda tror att den andre är död är väl acceptabelt, men att en av dem skall gå direkt från bojor till kunglig rådgivare bara för att han muttrat något om att han minsann visste hur kungen ifråga skulle gå till väga för att vinna ett visst krig är ju bara pinsamt. Och idén med en föräldralös flicka som får inte mindre än två rika styvfäder och sedan förenas med sin inte mindre rike äkta far, eller slavpojkar med ädel uppsyn som visar sig vara söner till någon adelsman är inte mycket bättre.

I alla fall en berättelse är dock bra: ung man förslösar sin förmögenhet  för att vinna vacker änka. Han misslyckas, och drar sig tillbaka till sin bondgård med sin älskade jaktfalk. Änkan och hennes son åker till granngården, sonen blir sjuk och uttrycker på sjukbädden en önskan att få falken. Hans mor besöker sin granne, som inte har något att bjuda på förutom sin falk. Den äts upp, pojken dör, modern får bakarv, och de båda gifter sig. Sådant trodde jag man var tvungen att gå betydligt senare i historien för att hitta. Tyvärr är den mjäkiga typen av jolmig romantik som utgör resten av dagen inget man blir speciellt nöjd av.

Read Full Post »

Fjärde dagen av Decameron är inte på långt när lika rolig som den tredje. Själva temat »kärlekshistorier med olycklig utgång« är ju inte direkt uppmuntrande, och parat med en förkärlek för patetik så blir det ibland rent skrattretande befängt: en stackars olycklig älskande begår självmord genom att hålla andan tills han dör, och hans älskade dör sedan av störtande sorg (ett av dessa dödssätt är garanterat omöjligt, det andra är det troligen).

Visst, det finns ett par bra nummer, speciellt när »olyckligt« tolkas som »blodshämnd«, med gamla fina klassiker som att den älskande ovetande äter upp hjärtat på sin trånads mål eller liknande, men annars är det mest melodram.

Någon skämthistoria finns också, om en lömsk munk som lurar en ung dumbom till kvinna att ärkeängeln Gabriel förälskat sig i henne och i munkens gestalt besöker henne om natten, vilket på det hela taget är bra, men vad skall man egentligen tro om den avslutande skämthistorien när publiken tydligen tycker att dess komiska högpunkt är att en ung tjänsteflicka måste ligga med en domare för att han skall höra hennes sak? Och varför förväntas alla kvinnor bli helt till sig så fort de får höra att någon man förälskat sig i dem?

Nåja, helt bortkastat var det inte, men roligare berättelser har jag läst.

Read Full Post »

Och på den tredje dagen förtalde de ekivoka berättelser, och Anders läste, och Anders såg att det var  gott.

Egentligen var temat för Decamerons tredje dag »människor som vunnit något som de åtrått, eller återvunnit något de förlorat«, men det verkar som det enda de åtrått var älskarinnor, eller i något fall älskare (i ett fall i form av sin egen make, men dock): allt handlar ytterst om att få sex. Det är den unge mannen som låtsas vara dövstum för att få arbete vid ett nunnekloster och lägrar alla dess nio unga nunnor, det är lurade äkta män och liderliga munkar, älskande dårar och villiga kvinnor – det verkar helt omöjligt för en kvinna att motstå en uppvaktande man, utom möjligen i ett fall, där han får ta till något som i våra dagar skulle ses som våldtäkt innan hon faller till föga. Å andra sidan skall det framhållas att synen på sexualitet, även kvinnlig sådan, är högst frigjord: den som vill komma med teorier om den repressiva katolska kyrkan under medeltiden får inte mycket ammunition här.

Berättelserna fokuserar dock på hur de olika personerna burit sig åt för att få den eftersträvade att hamna i sin säng, inte så mycket vad som tillgår där, men det är ändå roliga och ibland lätt bisarrt, som mannen som rentvår sin älskarinnas make från anklagelserna om att ha mördat sig själv. Den avslutande berättelsen, som är menad att vara något av ett avbrott, är dock kanske på sitt sätt den mest chockerande: en ung flicka (mycket ung), som egentligen vill lära sig mer om kristendomen och ger sig ut på något som till en början mest liknar en saga, får istället lära sig att »skicka djävulen i helvetet« – och ja, det är en eufemism, och ja, den syftar på det mest uppenbara, och ja, den fick mig att rycka till. Ordentligt.

Tredje dagen bäst hittills, mer sånt här.

Read Full Post »

Andra dagen i Decameron är tämligen tråkig. Visst, Boccaccio berättar ofta hur roligt de tio har det och att de skrattar gott, men det gör inte jag. Temat för dagen är »svåra motgångar och sedan lycka«, vilket ju skulle kunna ses som en rätt bra beskrivning av en god andel av världens berättelser, men märkligt nog känns det mesta helt otillfredsställande: olyckorna känns ofta tämligen abstrakta, eller ordnas upp lite för snabbt, eller så känns det hela lite för tursamt.

Låt mig ta andra berättelsen som exempel (detta är ändå en av de bättre, då den dessutom har lite sedesamt sängrullande): köpmannen Rinaldo är på vinterfärd, slår sig i lag med skurkar, blir rånad in på skinnet och kan inte ta sig in i någon stad innan portarna stängs; han förebrår sin skyddpatron Julianos, men räddas då in i en vacker ung änkas hus. De delar säng, och nästa dag upptäcks att rånarna tillfångatagits och han återfår nästan alla sina tillhörigheter. Slut.

Hyfsat uppslag? Visst: det här hade mycket väl kunnat bli en passabel novell. Problemet är att av de fem sidorna, så är det bara en som handlar om hur han fryser och fruktar, medan mycket går åt att beskriva hur bra han har det hos änkan, något som man annars lätt hade kunnat föreställa sig. Och värre: det finns inget eget driv, bara en försyn som snabbt och redigt ordnar upp det hela för den olycklige Rinaldo.  Som moralitet är den möjligen inte helt omöjlig, men som berättelse är den det.

Lika intressant, och potentiellt än osedesammare, är berättelsen om sultanen av Babyloniens osedvanligt vackra dotter – en riktig liten Helena, som flera gånger får män att begå mord eller starta krig för att få henne i sin säng. Och det får de: icke färre än nio olika bäddar värmer hon innan hon kan komma hem, och tack vare en vänlig hovman med sitt goda rykte i behåll. Ingen egen handlingskraft alls, och man tycker nästan att det hade varit mer tillfredställande om hon sprungit hemifrån och satt sig på bordell eller liknande, eller åtminstone gjort  som kvinnan i avslutningsberättelsen som vägrar återvända till sin åldrade, svage man när hon tagits av en ung, stark piratkapten: möjligen en för tiden mer otänkbar berättelse, men fan så mycket roligare idag.

Nej, andra dagen led av en distinkt brist på förmåga hos huvudpersonerna att själva göra något för att bättra sina öden: det är nästan bara det blinda ödet och vänliga främlingar som får dem på benen igen. Synd.

Read Full Post »

En fördel med Decameron är att om man känner att dryga hundratalet medeltida noveller är lite väl mastigt om de inte blandas upp med annat, så är den redan indelad i grupper om tio, dessutom med var sitt tema – undantaget den första gruppen, eller dagen, om man så vill. Innan dess noveller har man dock hunnit läsa om hur pesten drabbar Florens, och hur tio unga, dygdiga, vackra män och kvinnor söker sig till en villa utanför staden,d är att leva frånskilt världens olycka och roa sig bäst de kan, vilket alltså inkluderar historieberättande; var och en skall varje dag prestera en historia på ett tema.

Ramberättelsen är lite väl styltig och dygdig, och första dagens berättelser har kanske inte riktigt de mer okyska drag som annars brukar vara det som man hör mest om (i alla fall var det intrycket jag fick på gymnasiet, när någon antologimakare med känsla för vad tonåringar kan tänkas vilja läsa valt en historia av det mindre dygdiga slaget) – även om det ändå finns kungar ute efter vackra damers dygd och okyska munkar. Finns det något tema är det väl inledningsvis att man inte skall bekymra sig alltför mycket om prästerskapets ohelighet – Gud förstår att även om man lurats att bedja till falska helgon så är det tanken som räknas. Argumentet i en av novellerna, att den påvliga kurians dålighetsliv måste vara ett tecken på kristendomens överlägsenhet, ty om sådant kan försiggå och religionen ändå vinner anhängare måste den sannerligen ha gudomligt stöd, är också roligt i all sin vridna logik.

Annat handlar om hur man genom att finkänsligt pika sina medmänniskor kan få dem att ändra livsföring eller åtminstone inte fortsätta att sträva efter ens dygd. Inte riktigt lika kul, men trevligt nog.

Read Full Post »