Och på den tredje dagen förtalde de ekivoka berättelser, och Anders läste, och Anders såg att det var gott.
Egentligen var temat för Decamerons tredje dag »människor som vunnit något som de åtrått, eller återvunnit något de förlorat«, men det verkar som det enda de åtrått var älskarinnor, eller i något fall älskare (i ett fall i form av sin egen make, men dock): allt handlar ytterst om att få sex. Det är den unge mannen som låtsas vara dövstum för att få arbete vid ett nunnekloster och lägrar alla dess nio unga nunnor, det är lurade äkta män och liderliga munkar, älskande dårar och villiga kvinnor – det verkar helt omöjligt för en kvinna att motstå en uppvaktande man, utom möjligen i ett fall, där han får ta till något som i våra dagar skulle ses som våldtäkt innan hon faller till föga. Å andra sidan skall det framhållas att synen på sexualitet, även kvinnlig sådan, är högst frigjord: den som vill komma med teorier om den repressiva katolska kyrkan under medeltiden får inte mycket ammunition här.
Berättelserna fokuserar dock på hur de olika personerna burit sig åt för att få den eftersträvade att hamna i sin säng, inte så mycket vad som tillgår där, men det är ändå roliga och ibland lätt bisarrt, som mannen som rentvår sin älskarinnas make från anklagelserna om att ha mördat sig själv. Den avslutande berättelsen, som är menad att vara något av ett avbrott, är dock kanske på sitt sätt den mest chockerande: en ung flicka (mycket ung), som egentligen vill lära sig mer om kristendomen och ger sig ut på något som till en början mest liknar en saga, får istället lära sig att »skicka djävulen i helvetet« – och ja, det är en eufemism, och ja, den syftar på det mest uppenbara, och ja, den fick mig att rycka till. Ordentligt.
Tredje dagen bäst hittills, mer sånt här.
Lämna ett svar