En fördel med Decameron är att om man känner att dryga hundratalet medeltida noveller är lite väl mastigt om de inte blandas upp med annat, så är den redan indelad i grupper om tio, dessutom med var sitt tema – undantaget den första gruppen, eller dagen, om man så vill. Innan dess noveller har man dock hunnit läsa om hur pesten drabbar Florens, och hur tio unga, dygdiga, vackra män och kvinnor söker sig till en villa utanför staden,d är att leva frånskilt världens olycka och roa sig bäst de kan, vilket alltså inkluderar historieberättande; var och en skall varje dag prestera en historia på ett tema.
Ramberättelsen är lite väl styltig och dygdig, och första dagens berättelser har kanske inte riktigt de mer okyska drag som annars brukar vara det som man hör mest om (i alla fall var det intrycket jag fick på gymnasiet, när någon antologimakare med känsla för vad tonåringar kan tänkas vilja läsa valt en historia av det mindre dygdiga slaget) – även om det ändå finns kungar ute efter vackra damers dygd och okyska munkar. Finns det något tema är det väl inledningsvis att man inte skall bekymra sig alltför mycket om prästerskapets ohelighet – Gud förstår att även om man lurats att bedja till falska helgon så är det tanken som räknas. Argumentet i en av novellerna, att den påvliga kurians dålighetsliv måste vara ett tecken på kristendomens överlägsenhet, ty om sådant kan försiggå och religionen ändå vinner anhängare måste den sannerligen ha gudomligt stöd, är också roligt i all sin vridna logik.
Annat handlar om hur man genom att finkänsligt pika sina medmänniskor kan få dem att ändra livsföring eller åtminstone inte fortsätta att sträva efter ens dygd. Inte riktigt lika kul, men trevligt nog.
Lämna ett svar