Livet som grekisk gud är inte vad det en gång var; krafterna är på upphällningen, de dödliga har ingen respekt längre, och man är tvungen att bo med sina odrägliga medgudar i ett litet smutsigt skyffe i London, och arbeta(!) som hundrastare (Artemis), svartklubbsägare (Dionysos), telefonsexförsäljare (Afrodite) eller TV-medium (Apollon). Eros har till och med gått och blivit kristen, väl medveten om att hela grejen med Jesus bara är nys. Lägg därtill att de andra ständigt håller vakt så man inte förslösar vad man har kvar av gudomlig kraft, och att man, liksom de, är en småaktig, hämndlysten jävel, och livet är definitivt inte vad det en gång var.
Sådant är upplägget i Marie Phillips’ Gods behaving badly, vilken alltså kan beskrivas som American Gods, fast i London och utan med betydligt större förståelse för att upplägget inte räcker till mer än tillfällig underhållning: komedi, ja, en smula spänning, visst, lite romantik, jodå, men inte något alltför litterärt.
Naturligtvis kommer gudarnas allt tråkigare tillvaro (inte ens Afrodite verkar ha eller bjuda på något speciellt kul; Ares och Hermes verkar vara de enda som har det någorlunda drägligt, då de är för upptagna för att hinna oroa sig) att vändas upp och ner, detta när ett par vanliga dödliga, ganska timida och tråkiga sådana till och med, helt plötsligt dras in i deras ränker och på något sätt tvingar dem att agera på nya sätt. En tripp till dödsriket, en inte helt oväntad vändning och ett mirakel senare, och saker ser annorlunda ut.
Huvudpoängen ligger dock i karakteristiken: Apollon är en självupptagen liten skit, Athena förstår vad som är på gång men kan inte framföra det annat än på ogenomtränglig akademiska, Artemis käbblar med Afrodite och saknar sina hundar, Ares är egentligen inte en så otrevlig typ men gör ändå direkt att folk börjar bråka, och Afrodite är mest intresserad av skabrositeter. Zeus är gammal och ålderdomssvag och vaktas av Hera, så de syns inte så mycket till. Inget av detta är egentligen oväntat, men när grälen blir så här småaktiga blir de faktiskt nästan intressantare än motsvarande episoder när de resultatet blir tusentals skepp med kölarna riktade mot Mindre Asien.
Gods behaving badly tar dock sig inte på alltför stort allvar, och som förnöjelse för stunden fungerar det utmärkt.
