För nöjes skull

Gunnar Brusewitz’ blyertspenna är en mycket fin pensel, som kan teckna natur på två sätt: i bilder, och i ord. Teckningarna är mycket exakta, fyllda med detaljer där sådana behövs och mer skissartat i periferin. När man ser dem har man inte svårt att förstå varför man så länge föredrog teckningar framför foton när man skulle illustrera fågelböcker, så detaljrikt och exakt framstår både hökar, tättingar och havsfåglar. Den bok som här skall anmälas, Fyra årstider: blad ur naturens kalender, är också fylld med dessa teckningar – uppemot en per uppslag. Förvisso dominerar fåglarna både i bild och text, men även andra djur, liksom även andra naturfenomen, får ta plats på scen för att avporträtteras. För de mesta blir också själva porträtten mycket lyckade.

Något sämre står det dock till med övriga delar av tavlan. Även om skildringarna för det mesta är exakta och välgjorda, så är runtarbetet ibland något slarvigare. Vissa kapitel har slut som kommer helt abrupt och oväntat, vilket får en att vilja ha mer. Alltför ofta lyckas det lömska utropstecknet – tillsammans med ellipsis det mest förrädiska av skiljetecken, alltid berett att baktala dess användare och få den att framstå som halvt från vettet som lägger sådan emfas vid en sådan trivialitet – i sina onda uppsåt och får självbelåtet avsluta ett kapitel, till avgjort förfång för intrycket. Det är förvisso en svår sak att avsluta en text, men att låta en mening som normalt inte skulle föranleda ett utropstecken utrustas med ett sådant och ge det ett sådant uppdrag ger här ett klart sämre resultat än om samma mening skulle fått samma uppdrag, men med fullt normal punkt som beväpning.

Nåja, detta var en ganska lång utvikning om ett ganska litet problem. Ett annat sådant är att boken någon gång upprepar sig, men med tanke på att den från början verkar varit uppdelad på fyra olika böcker kan sådat lätt förlåtas. Dess starka sidor uppväger med lätthet detta: de fina naturskildringarna, som redan nämnts, de essä-liknande citaten från annan litteratur med vidhängande betraktelser, och främst kanske den melankoliska känsla av förlust som framkallas. Möjligen kan man än idag göra den typ av exkursioner som Brusewitz företar sig, men det torde vara alltmer sällsynt. Den naturförstörelse han börjat se följderna av – oljeutsläpp, naturgifter som drabbar rovfåglar – har vi idag till viss del kommit ifrån, men den har å andra sidan ersatts av än mer genomgripande förändringar. Som det är nu får man en lätt känsla av att vandra i Astrid Lindgren-land, en idyll som trots att den var hotad ändå var livskraftig. Till viss del är detta troligen ofrånkomligt, men man kan bara hoppas att utvecklingen inte kommer att förstärka den.

Read Full Post »