Johanna, huvudperson i Hans Koppels Medicinen, är en blöt trasa som låter chefen och hennes kollegor halvmobba henne, som har svårt att hantera sin exman och vars främsta nöje tycks vara att titta på TV4-dokumentärer med sin dotter. Det är verkligen inte ett roligt liv hon har. Så bestämmer hon sig för att ingå i en försöksgrupp för en ny medicin – mest för att få ihop lite pengar, även om det visar sig att betalningen inte var vad hon hoppades på. Men: medicinen tycks få hennes spärrar att lossna, hon börjar sätta emot när chefen försöker sätta sig på henne; hon blir mer självsäker, mer självgod, mindre orolig. Och kåt. Slutsatsen är enkel: testosteronet i medicinen får henne att bete sig mer som en man.
Historien är i sig inte helt lyckad; boken är så kort att när en av de viktigare kapitlen visar sig innehålla inte en utan två sammanträffanden så blir det lite för mycket, och slutet går att se på två mils avstånd. Det som är behållningen är snarare skildringen av allt skitsnack, allt subtilt maktspel och manövrerande som pågår på Johannas arbetsplats. När Johanna tar av sig snällhetshatten leder det inte till att hon blir mer utfryst, utan att hon tar sig upp. Och när hon kommit upp har hon inte mycket medlidande med de som är kvar därnere.
Det är inte fantastiskt, men det är cyniskt och det är bra. Jag hoppas i alla fall kunna undvika den typ av arbetsplats som Johanna fastnat på.
