Hermann Hesses Stäppvargen är inte en helt lätt bok att förstå: den innehåller mycket kritik av kritikerna, men är oklar på vad som egentligen är det rätta. Huvudpersonen, Stäppvargen själv, är Harry Haller, en intellektuell som förlorat allt och nu går omkring och känner sig avskuren från livet, uppdelad i två hälfter: människan, som dras till samhörigheten, vill vara artig och känna borgerlig trivsel, och Stäppvargen, som vill gå sin egen väg och bita alla utsträckta händer.
Snart råkar han dock in i sammanhang som får denna enkla bild av jaget att braka samman: han läser en traktat, tydligen skriver just för honom själv, träffar den märkliga Hermine, ger sig in i det moderna nöjesliv han tidigare föraktat, lär känna köttet, innan allt så upplöses i en magisk, troligen drogdriven natt av möjligheter.
Det trettiotalets Tyskland som målas fram visar på oroande likheter med samtiden (troligen alla samtider): inte då främst i borgerlighetens krukväxter och inskränkthet, men de krigshetsare och entänkare som dominerar debatten, liksom det frigjorda kärleksliv demimonden Hermine knuffar in Harry i. Hans ensliga vägar, ironiska blick på samtiden och dödsdrift faller av honom, men det är oklart vad som kommer efter; de fantastiska inslagen med försvinnande portar och märkliga meddelanden gör också att det är svårt att läsa boken som realism, men utan nyckel är det svårt att riktigt förstå symboliken.
Till sist måste tyvärr något sägas om den utgåva från 2019 jag har: riktigheten i att förlaget låtit slentrianrasistiska formuleringar om »negermusik« och annat vara kvar må kunna debatteras. Nödvändiga är de knappast, men samtidigt säger de en hel del om Harrys inställning. Onödigt missprydande är dock den obefintliga korrekturläsningen: tydligen har sättningen gjorts om elektroniskt och utan att resultatet kontrollerats, med följd att även nödvändiga bindestreck försvunnit, och icke enbart sådana som tydligen använts vid radbrytningar, liksom pratminus. Sådant är inte värdigt ett kvalitetsförlag som Albert Bonniers.
