August Strindberg skulle troligen själv funnit det mycket passande att jag dagen innan jag började läsa Inferno rotade fram Strindberg and Helium, utan att veta att dessa byggde på citat ur just den boken. Just sammanträffanden är nämligen något som ständigt uppmärksammas i boken, som tecken på förföljelse, Makternas välvilja eller deras straffdom.
Och ungefär där tar möjligheterna slut att tala om boken utan att ta upp den stora frågan: är Inferno det slutliga beviset på att Strindberg var galen, paranoid och manisk, eller är det att betrakta som skönlitteratur, förvisso med en närmare koppling till verkligheten än vad som är vanligt men likväl oduglig att bruka som det utdrag ur hans dagböcker han i boken påstår det är? Mitt svar: skönlitteratur. (Det görs idag mycket av att biografins rågångar mot skönlitteraturen inte upprätthålls. Strindberg skulle kunna skratta och citera predikaren.) Strindberg må ha varit småtokig, och tog uppenbarligen vissa av vansinnigheterna på allvar, som guldmakeriet och den allmänna orienteringen mot Swedenborg, men jag tror ändå inte han gick omkring och trodde att kvistar på marken gav budskap om att han skulle sammanfoga järn och svavel för att få guld.
Just alkemin och paranoian är dock det mest roande: man borde kanske inte roas av en stackars människa som tror att alla oljud skapas för att han inte skall få arbetsro, eller att hans hotellgrannar använder elektriska apparater för att döda honom, eller att hans negativa tankar är förgörande och anledningen till att personer omkring honom drabbas av olyckor och sjukdomar, men det gör jag. Det hela är så vrickat att det bara inte går att ta på fullt allvar.
Ett par sista ord måste också sägas om språket: Inferno skrevs av Strindberg på franska – en högst säregen och oidiomatisk franska –, och översattes sedan till svenska av Eugène Fahlstedt. Nationalutgåvan är tvåspråkig, med originalet till vänster och översättningen till höger av varje uppslag (och när man är klar med boken känns det plötsligt väldigt märkligt att läsa en bok på normalt vis). Denna översättning är dock en stark omarbetning av Fahlstedts, med korrigeringar från Strindbergs manuskript, stiländringar och ordval som är menade att få svenskan närmare ursprungsförfattarens! Kommentarer överflödiga!
Nåväl, det bästa i boken är tämligen oberoende av de exakta formuleringarna. Ett stycke som
Anländ till Marolles-en-Brie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har dödat ankorna; en tjänsteflicka har blivit sjuk; den tredje har jag glömt.
skall det mycket till för en översättare att lyckas förstöra. Och som hela boken kan det bara skrivas om man är mycket frisk eller helt förvirrad.
