Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Dante Alighieri’

Något är lurt med den där paradisgrejen: här skall vi alltså ha belöningen för att man levt dygdigt, och så lallas det runt om stor kärlek och att sitta vid Guds sida och annat mjäk. Varför skulle någon vild hedning eller misstänksam ateist vara intresserad av sådant? Att undvika helvetet är väl då ett starkare argument, men en moral som grundar sig främst på att man vill undslippa straff verkar sannerligen moraliskt suspekt. Att paradiset verkligen är tråkigt visas om inte annat av att Dante helt misslyckats med att få fason på denna avslutande del: Paradiset präglas inte av den storslagna kraften i Inferno eller av som Skärselden av en känsla av att man faktiskt är på väg någonstans. Beatrice är dessutom en betydligt tråkigare guide än Vergilius, som nogsamt såg till att skydda Dante från fara och förklara vad som pågick. Beatrice går mest omkring och strålar och är omöjlig att titta på utan att Dante fylls av bävan. Fruktan är en känsla som går att hantera för en berättare, men bävan blir i längden tröttsamt.

Om vi skall titta lite på himmelrikets uppbyggnad tycks det lyda under principen att alla själar är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra: det första man stöter på (efter en diversion i form av en utläggning om varför månen har fläckar) är de i tron svaga, som under tvång har tvingats bryta mot sina löften mot Gud, och sedan fortsätter det och man träffar på diverse förträffligheter såsom tänkare, rättvisa kungar och grundare av munkordnar, varav Dante inte kan bese de flesta eftersom deras själar strålar så starkt att hans ögon inte skulle tåla det (ett berättartrick som upprepas alltför ofta). Inkastat däremellan är diverse filosofiska utläggningar, historielektioner och annat (vilket bara är alltför lätt att tolka som att Dante har brist på material).

Nej, Paradiset är helt klart den minst intressanta delen av Den gudomliga komedin:  dunkel och skildrandes en region vars egenskaper skulle kunnat summeras i en enda sång, istället för att dras ut på trettitre. Läs för all del Inferno, och gärna Skärselden också, men låt det vara där.

Read Full Post »

Oavsett vad man tycker om Dantes Skärselden i övrigt, så är det tydligt att det är ett verk som fler borde läsa, eftersom det på ett storartat sätt krossar två stora myter: för det första den protestantiska myten om skärselden som syftad till att plåga dem som nog förtjänat att komma till paradiset men ändå syndat så att de borde ha något slags straff (och dessutom att det är möjligt att betala för att komma runt den), och för det andra den kanske mer utbredda, men mindre allvarliga, vanföreställningen att medeltidens människor trodde att världen  var platt: Dante har placerat berget där reningen pågår som Jerusalems antipod, och han förstår vad detta innebär: solen vandrar moturs över himlen, när solen går ned över Dante och hans ledsagare Vergilius går den samtidigt upp över Jerusalem, och så vidare.

På väg upp för detta berg får man sig en lektion i medeltidskatolsk teologi och morallära: alla har rätt att komma till himlen så länge man är beredd att uppriktigt ångra sig inför Gud, men vägen dit är olika lätt beroende på hur man levt sitt liv: har man avhållit sig från att synda är den kort, har man syndat så måste själen först helas, även om boten kan synas väl så plågsam: har man till exempel varit en frossare (en av de minst allvarliga synderna, då den kunde utövas utan att egentligen gå ut över medmänniskorna) så måste man gå och svälta, har man varit avundsam får man gå omkring likt en tiggare. Eller har och har, de flesta måste genomgå de flesta kretsarna, det enda som varierar är tiden man där spenderar till själen renats (glöm förresten det där med skärselden, det är inte mycket eld som visar sig här).

Dessutom får man sig en lektion i ondskans väsen: Verigilius förklarar för Dante att kardinalsynderna (vanligen benämnda dödssynder) egentligen inte kommer av någon slags ondska (existensen av sådan förnekas rentav) utan snarare är korrumperad kärlek: antingen till sig själv (högmod, avund, vrede), totalt oriktad (lättja) eller alltför stark (girighet, frosseri, vällust).  På vägen genom skärselden möter man därför botgörare ur Dantes samtid som försöker bli kvitt de märke deras synder lämnat på deras själar, och får dessutom klassiska exempel på antingen människor som förletts av respektive synd eller på ett klart sätt lyckats avhålla sig från dem.

När Dante till slut når bergets topp träffar han till slut sin Beatrice, den kvinna som enligt honom själv tidigare hållit honom på den rätta vägen fram till dess att hon dog och han hamnade i den mörka skog Vergilius räddade honom ut i början av Inferno: nu förebrår hon honom dock för hans syndfullhet innan han ångrar sig varefter boken avslutas med en orgie i allegorier, något som Dante dittills lyckats klara sig utan att använda alltför många av.

Versen är som i Inferno för det mesta lättflytande (med vissa undantag), men knappast någon stor njutning. Skärselden är helt klart en bok som den som är intresserad av medeltida teologi bör läsa (trevligare introduktion är svår att tänka sig), men den som inte är det kan mycket väl nöja sig med Inferno: Skärselden går visserligen aldrig på tomgång, men den är inte speciellt engagerande heller.

Read Full Post »

Det är alltför väl att vissa verk han ges ut innan den moderna förläggarbranschen kom igång; hade någon idag gått in på ett förlag och meddelat att han ville ge ut sin berättelse om hur han gick igenom helvetet i sällskap med en antik skald och på vägen såg diverse figurer ur klassisk historia samt några nyligen avlidna landsmän plågas, så skulle personen nog snart visats på utgången. Detta drabbade som väl var icke Dante, som med sin Den gudomliga komedin, och i synnerhet Inferno, skapade ett av endast ett fåtal medeltida verk som fortfarande läses med nöje. Handlingen är inte mycket att orda om: Dante går vilse i en skog, räddas från vilddjur av Vergilius, och meddelas att han skall få sig en rundtur i de mer esoteriska delarna av skapelsen, varefter de nedstiger i helvetet (och ovanskriften till trots så ges faktiskt en hel del hopp åtminstone åt Dante trots att han dän gått in).

Själva upplägget med helvetet som en tratt där den värsta slaggen samlas i botten torde vara välbekant: överst rättfärdiga hedningar och liknande (intressant nog finns här förutom diverse antika filosofer även Saladin), sedan vällustingar, frossare, gnidare och slösare, vredsinta och så vidare, över våldsverkarna och de opålitliga (vilka uppdelas i olika sorter med var sina specialhelveten för) ner till förrädarnas iskalla yttersta tillvaro. Alla dessa sorters syndare får en eller två egna terzinbaserade sånger, vari skildras de plågor de har att utstå samt ges exempel på antingen samtida italienare eller figurer ur den klassiska historien som drabbats därav: i helvetet vistas således bland annat vällustingen sköna Helena, simoniten Nikolaus III och den opålitlige Odysseus, liksom naturligtvis Judas, Brutus och Cassius, som Satan själv plågar genom att ständigt tugga på dem.

Ibland tycker man väl att straffskalan är märkligt inrättad: oredliga ämbetsmän frambringar tiden i kokande beck, med en hoper demoner i närheten redo att stöta ner dem om de söker sig mot ytan, medan de tydligen av synd värre anlupna (emedan de skildras i en senare sång) skrymtarna får gå omkring med en blymantel. Ofta visar Dante medlidande och intresse för syndarna, trots att det är han själv som dömt en större del av dem dit (de klassiska – förkristna – figurerna är väl inte mycket att orda om, men de samtida italienarna hade i alla fall en teoretisk chans till frälsning).

Översättningen av Aline Pipping verkar någorlunda lyckad: att få till både rimmen och berättelsen är krävande, och mycket utrymme lämnas inte för några vidare poetiska utflykter – ibland måste rentav meningarna knycklas ihop till halv oläslighet. För det mesta flyter det dock på i en jämn lunk, utan att man varken störs eller imponeras över versen.

På det hela taget är Inferno magnifik, medryckande och skrämmande läsning; ett verk vi i sanning vore fattigare utan.

Read Full Post »