Titeln på Inger Alfvéns S/Y Glädjen är måhända passande, men inte riktigt kongruent med innehållet. Man skulle kunna vänta sig något mysigt i skärgårdsmiljö, och istället får man allt mer krakelerade äktenskap och barnadöd.
Boken följer två familjer: Annika och Klas, som förlorat sin son i en olycka, och i sin sorg glider alltmer från varandra. Klas tycks ha passerat det värsta, medan Annika inte kan arbeta och verkar närma sig självmordet. Till slut köper de segelbåten S/Y Glädjen, för att komma bort från allt och kanske kunna rädda sig själva. Båten och dess historia lockar i synnerhet Annika, för den har bara haft en enda ägarfamilj tidigare, Herbert, Maja-Lena, Liv och Johan. De skulle också segla jorden runt, men båten hittades drivande utan roder nordväst om Spanien, utan Herbert ombord och med Johan liggande död. Annika börjar nysta.
Klipp tillbaka i tiden: Herbert bygger båten, lägger alltmer av sin energi i den. Liv hejar på, Maja-Lena är alltmer oförstående. Herbert är ofta arg, tycker hon klemar bort Johan, och oroar sig över att Liv blir äldre och snart kanske inte kommer ty sig till honom på samma sätt. Långsamt går de mot katastrofen.
Trots att det finns en hel del handling så verkar boken, förutom sorg, snarare vara ett försök att visa på kvinnors instänghet: i mammarollen, i mäns projekt och idéer. Både Annika och Maja-Lena blev tidigt mammor, och Annika fick skjuta på drömmen om läkarstudier, medan Maja-Lena fick nöja sig med Herbert när hon blivit ensamstående mor. Hon tycker om honom, men det är en stor dos tacksamhet i kärleken. Nu har han också fastnat i sitt bygge, och då verkar detta inte vara riktigt nog.
Bra och läsvärt, men var medveten om vad det är för en sorts bok.
