När västfrontens kanoner upphörde sitt muller i slutet av 1918 innebar det inte fred i öst. Det sammanstörtande ryska väldet sönderslets i en oreda som knappt går att överblicka, och den arma befolkningen fick se sin värld sönderslitas av ständigt nya soldathopar. Budjonnyjs armé av kosacker var ena av dessa horder som drog fram över de östeuropeiska landskapen, lämnande olycka i spåren i Ukraina, Belarus och Polen.
Med på fälttåget in i Polen följde krigskorrespondent Isaak Babel, och han skulle senare omvandla sina upplevelser till den lilla boken Ryttararmén, en episodisk skildring av livet sett underifrån: hur de rått okomplicerade kosackerna plundrade, slogs, skändade, bråkade inbördes och tog sin långt in i Polen innan de slogs tillbaka. Det är ett landskap av fattiga bondbyar, bebodda av såväl kristna som judar. Inget tycks riktigt respekteras: det är knappast någon revolutionär glöd som driver armén framåt, och även om berättaren möjligen har sådana anfäktelser så tycks själva det faktum att han kan drabbas av sådana märka honom som någon som i sinom tid kommer ätas av revolutionen.
Livet i ryttararmén är rått, kallt, blodigt, ofta kort. Kamratskap verkar inte riktigt finnas (i alla fall inte för vår något blödige och klumpige berättare). Revolutionens ledare skulle nog försöka rättfärdiga armén som en sorglig nödvändighet. Känslan man får är att den verkliga tragedin är att soldaterna ser på revolutionärerna på ett samma sätt.
