Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Johan Hakelius’

Anglofili

Som pendang till sin Döda vita män, som behandlar döda brittiska, manliga excentriker har Johan Hakelius även skrivit Ladies, som handlar om brittiska kvinnliga excentriker (inte nödvändigtvis döda). Tyvärr är det en inte fullt lika rolig bok: kvinnor tycks ha svårt att utveckla riktigt samma fulländade excentricitet som män, även när de föds och lever inom det brittiska imperiets hägn. Möjligen är problemet brist på offentlighet och arbeten där sådant tillåts odlas, ty de som kommit närmast – Två feta damer och Dame Edith Sitwell var åtminstone i någon mening arbetande, och inte officiellt sett att betrakta som någon makes hustru.

Annars är det en hygglig samling underliga existenser, företrädesvis ur den övre aristokratin, med levnadsöden utöver det vanliga: maka till rajan av Surawak, hertiginnor, protesterande mot snusk på tv, ambassadörshustrur. Ofta tyvärr dock som sagt privatexcentriker. Väl skrivet är det dock, i alla fall för det mesta: ibland blir det yviga lite för blomstrande och formuleringarna obegripliga självmotsägelser. Det är en heltigenom onödig bok, och därför riktigt trevlig, trots att den inte når riktigt upp till föregångaren .

Read Full Post »

Jag vet inte vad de har i vattnet därborta på de brittiska öarna, men något måste det vara, ty få andra länder kan väl uppvisa så fantastiska excentriker.  Om sådana, främst med adelskap och märkligt kärleksliv, handlar Johan Hakelius Döda vita män; män som sir Alec Guinness, en stor skådespelare som man numera främst kommer ihåg för en roll han avskydde, sir Oswald Mosley, det brittiska fascistpartiets ledare, Jeffrey Bernard, alkoholist, misantrop och stilist, eller Hugh Massingberd, förnyare av dödsrunan.

Det är en intressant samling människor som Hakelius grävt fram; en del okända för icke-anglofiler (som Bernard), ett par halvdoldisar ur historien (Mosley), och så ett par tämligen välkända personer (George Orwell); på kort utrymme presenteras de alla med sina excentriciteter – som Alan Clark, konservativ politiker som kallade sig själv nazist (vad det verkar i huvudsak för att provocera), eller James Goldsmiths sätt att hålla hov med exhustru, hustru och älskarinna.

Min favorit är sir Iain Moncreiffe of that Ilk; från en urgammal skotsk ätt (efternamnet meddelar att han var en Moncreiffe of Moncreiffe),  mästersnobb och expert på släktforskning, begåvad med tillräcklig självironi för att ursäkta nästan vad som helst. Han var en slags samlare av kuriositeter; när han skrev en släkts historia letade han främst efter de mest underliga medlemmarna, inte nödvändigtvis de viktigaste, men de roligaste.  Dessutom, som sagt, mästersnobb, mer av rykte än riktig övertygelse: han ansåg att aristokratin borde bevaras för att de gjorde världen lite roligare, ett argument man önskar kunde beaktas lite oftare.

Döda vita män är kanske inte speciellt djupt och kommer knappast förändra världen, men det är en intressant bok, för alla som är intresserade av den mänskliga naturens alla tänkbara skepnader.

Read Full Post »