Att göra förutsägelser är svårt, särskilt om framtiden. Detta borde troligen herrar Friedrich Engels och Karl Marx ha begrundat före deras författande av Kommunistiska manifestet, ty det är inte mycket av det de förutspår som sedan skett i sinnevärlden.
Detta är kanske inte så konstigt, med tanke på deras materialistiskt, deterministiskt enkelspåriga historiesyn: liksom de flesta försök att upprätta kommunistiska samhällen finns här endast utrymme för en historia, och den skall se likadan ut överallt: en aristokrati skall avskaffas av en bourgeois (för vilken man skall vara denna tacksam), som därefter skapar ett proletariat som de kan suga ut innan detta reser sig upp, tar makten och instiftar ett klasslöst samhälle. Avsteg från denna stig medges ej, varför även försök att underlätta för den arbetarklass som det kommunistiska partiet säger sig föreställa utdöms som antingen konservativt eller aningslöst, och alla försök att föra historien in på annan bana avfärdas som än mer hopplösa.
Annars kan analysen av samtiden ibland ha saker som talar för sig, även om det ständiga fokuset på kampen mellan proletariat och bourgeoisi gör att i princip alla händelser måste skyllas på vilja hos den senare, vilket återigen känns väldigt enkelspårigt: någon skall ta skiten för allt som är fel, och denna någon är burgeoisin.
Största felet är dock som sagt spådomarna: eftersom bourgeoisin per definition är onda utsugare intresserade av snabbast möjliga profit kunde författarna inte tänka sig en utveckling där de faktiskt medgav att arbetarna skulle få ökad köpkraft, eller att bättre levnadsomständigheter skulle visa sig såpass mycket mer attraktiva än den utopi de målade upp.
Nåväl, även om tiden på många sätt sprungit från deras ursprungliga tankar har idéerna om välstånd från alla gjort sig desto mer gällande. Som historiskt dokument är det intressant, möjligen som inspiration, men som handlingsprogram för idag är det hopplöst.
