Få svenska kungar torde vara lika bortglömda som Karl XIII.
Just det, Karl XIII. Karl XII kommer man ihåg, liksom Karl XIV Johan, men Karl XIII tycks vara skyddad av ett milt NAP-fält, som gör att han ständigt glöms – ja, man får troligen söka sig tillbaka till medeltiden för att hitta någon på Sveriges tron som lika fullkomligt fallit ur det allmänna medvetandet. Inte så konstigt egentligen, han var gammal när han blev satt på tronen efter att hans halsstarrige brorson avlägsnats från den, och det enda bestående han sägs ha uträttat är att ha introducerat frimureriet i Sverige. (Hans adoptivson fick dock en del uträttat. Svensk-norska unionen, till exempel). En någorlunda kul anekdot har han dock hedrats med, som jag fick mig till livs på gymnasiet (min historielärare hade Karl XIII som sin favoritkung): någon fyllan utropat att »Jag skiter i Kunglig Majestät och hans förordningar!« Detta var naturligtvis högmålsbrott, belagt med dödsstraff, och därför togs saken upp i stadsrådet. Normalt brukade kungen sova bort dessa, men den här gången blev det tydligen sånt liv att hans ro stördes, och lite lätt yrvaken utropade han ”Tyst, tyst! Säg åt honom att jag skiter i honom igen!” Delinkventen fick således kunglig nåd och frigavs.
