North är björnskötare på cirkusen Excalibur, som varje dag färdas till en ny ö för att chockera nya landbor med clowner, akrobater och könsöverskridande. Hon älskar sin björn, och sitt liv: allt hon vill är att kunna fortsätta med det. Alla andra på cirkusen har dock planer, som går på tvärs med hennes och varandras, vanligen planer för att nå ett liv på vad lite land finns kvar efter att haven steg fem generationer tillbaka.
Callanish lever isolerat, sköter begravningar för skeppsfolk ute till havs, inklusive de fåglar vars kvarvarande liv markerar den lämpliga sorgeperioden. Hon har valt exilen själv, för att sona ett fruktansvärt misstag och för att dölja vad hon är. En dag möts de båda, och upptäcker varandras hemligheter, och oväntad acceptans.
Det hade härifrån varit lätt att teckna Kirsty Logans The gracekeepers som en kärlekshistoria, men det är det knappast: de är inom synhåll från varandra mindre än en tiondel av boken, och deras problem har vanligen att göra med hemligheter och sorg, inte varandra. North måste klara cirkusintrigerna, men de vävs vanligen runt henne, utan att hon riktigt förstår vad som händer. Callanish har mer agens, men den består mest i att hon till slut tar nog mod till sig för att försöka få förlåtelse. För att vara en berättelse som fokuserar på två kvinnor så är den samtidigt underligt frikopplad från dem: den drivs inte av dem, och de verkar inte själva lära sig mycket när den rör sig framåt.
Handlingen som sådan är acceptabel, inte mycket mer: underliga svartsjukedraman och trianglar, intriger och illvilja. Det som verkligen vinner en som läsare är världen: fast mark finns knappt längre, det mesta är hav. Att leva på land är exklusivt och dyrt, och landbor och skeppsfolk håller sig så mycket som möjligt från varandra. Det finns en mäktig militär, men oklart varför. I haven finns under, kvar sedan innan vattnet eller helt nya, och cirkusen är en vacker yta med öppna sår under. Det finns potential här.
