Premissen för Italo Calvinos Klätterbaronen är enkel: en italiensk ädling vill en dag inte äta sin middag, och flyr istället upp i trädkronorna. Där blir han sedan kvar i resten av sitt liv, och upplever mycket av det som mer jordbundna personer också skulle, fast på delvis andra sätt. En mindre skicklig författare skulle kanske nöja sig där, men Calvino brer på ordentligt, och låter Casimo bilda brandkårer, uppleva en stormig kärleksaffär, träffa Napoleon och korrespondera med världens lärda.
Det är den sortens bok som man inte riktigt vet om den mest är yta eller om det faktiskt finns ett bråddjup under: den går alldeles utmärkt att läsa som en lögnhistoria med diverse fantastiska indrag – strider mot pirater, stråtrövare som förälskar sig i litteraturen, en militärisk moder, jesuiter och en grannflicka lika vacker som nyckfull, som försöker leka svartsjukans spel och bränner dem båda när hennes eld möter hans övertygelse. Samtidigt tycker man sig ana rörelser därunder: är det möjligen en lovsång till upplysningens förnuftstro, eller förmågan att se världen ur en egen vinkel och samtidigt vara skild från och del av ett samhälle? Eller är det en lovsång till ett mer Rosseaunskt, naturnära ideal? Är Cosimo mycket vis eller mest förryckt?
Man kan ställa sig många frågor, men får få svar. Enklast och bäst är nog att välja den läsart man för stunden har mest glädje av. Ibland kan man nöja sig med glädjen av att se saker från en ny vinkel ett litet tag, utan att behöva hålla fast vid den resten av livet, hur trevligt sådant än kan vara.
