Det skulle gå att säga ganska mycket om Christine de Pizan innan man kom till hennnes Kvinnostaden: hon var Frankrikes första professionella författare, och försörjde med sin penna sina barn och sin mor efter att hennes make dött. Ännu mer imponerande är dock vad hon faktiskt skrev: förutom att vara en skeppskatalog över kända kvinnor så innehåller boken en späd planta av feministisk analys; hon menar bland annat att kvinnors allmänna okunnighet hade mindre att göra med deras förstånd och mer med att de inte fick någon utbildning, och att männens författande var okunnigt och illvilligt.
Huvuddelen av boken är dock ett allegoriskt stadsbyggande: under ledning av fruarna Vishet, Rättfärdighet och Rättvisa bygger hon sin kvinnostad med hjälp av biografier över kända damer för att bevisa att kvinnokönet varken är svagt, dumt, ombytligt, snålt eller vad nu för dumheter hennes samtida ville påstå. Biografierna är ofta hämtade direkt från Boccaccio, och den som läst honom känner igen den superlativa framställningen. Samtidigt är det något uppfriskande att hon bland de kända kvinnorna tar upp såväl Fredegunda (merovingisk kungamoder, och lika blodslysten som någon av ättens kungar) som Teodora (bysantinsk kejsarinna som Prokopius täcker med lager på lager av svartfärg i sin Anekdota). Historiskt och fiktivt blandas friskt: förutom nämnda finns historier direkt ur Decameron, liksom euhemeristiska berättelser om romerska gudinnor, och mot slutet mer helgonlegender än man riktigt vill (vilket innebär ett fyrtiotal sidor. Helgonlegender är tråkiga. Och repetetiva).
Överlag är det dock ganska bra läsning; det är bara när det hela går över till att handla om diverse dygdemönster eller klart påhittade berättelser som man finner ögonlocken något tyngda. Resten är kanske lite mer hagiografiskt än motsvarande böcker skulle vara idag, men knappast så det stör.
