Lope de Vega var en absurt produktiv dramatiker; svenskspråkiga Wikipedia skriver att
Produktionen omfattade ca. 2000 pjäser och dramastycken, men forskare tror att detta är aningen överdrivet. Förmodligen skrev han omkring 700 pjäser och dramastycken…
Man kan ju inte annat än att hålla med om att tvåtusen pjäser ter sig en aning i överkant. Inte mycket av detta är dock översatt till svenska, men en pjäs har faktiskt beståtts sådan behandling två gånger: Fårakällan, om en liten by som gör uppror mot sin tyranniske kommendant.
Som berättelse betraktat är det inte en alltför avancerad sak; förutom byns feodalherre Fernán Gómez de Guzmáns allt mer urspårade förtryck – han anser närmast alla byns kvinnor som sin personliga egendom, och låter piska en av den män som försöker hindra honom – finns bara en annan, tråd: kungaparet Ferdinand och Isabellas kamp för att ta kontroll över landet.
Det är dock bybornas situations som är i fokus, och till slut blir trycket för mycket, och de arma byborna gör uppror, och räkenskapens timma slår för Fernán Gómez de Guzmán. Hade detta varit allt hade det dock knappt blivit mer än en fotnot i de historieböcker Lope de Vega baserade sin pjäs på: det riktigt märkliga var hur de alla, när kungaparet skickade ut en tortyrglad domare för att undersöka historien, alla solidariskt vägrade att peka ut någon annan, och alla gav samma svar på vem som dödat kommendanten: »Fårakällan«. Likt Moliere var dock Lope de Vega beroende av kungligt stöd, och de visa monarkerna låter sig därmed nöja, och folket i Fårakällan kan åter ta upp sitt liv, nu fria från adelns tyranni. Ändå känns detta aningen påklistrat: för en modern läsare är det upproret som framstår som äkta, inte den senare underkastelsen.
