Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Martin Kellerman’

Martin Kellermans Rocky är en mycket pratig serie; det är inte ovanligt att texten får mer utrymme än det tecknade. Därför är upplägget  Kellermannen hälsar på samtidigt rakt motsatt och helt enligt samma linje: eftersom det är baserat på ett twitterkonto är texten ofta mycket kort, samtidigt som teckningarna till är rätt oväsentliga i sammanhanget; en underlig gubbe som säger någon rolighet, ibland med vissa drag som gör att man kan se att det är en stekare, en idrottare eller en gubbe i kalsonger och nätbrynja.

Satiren riktas vanligen inte så mycket mot som från något något: Kellerman tycks utgå från förnuft och anständighet istället för någon uttalad ideologi, så det blir kängor åt näthatare, aningslösa rikemän, kulturskymning, ett samhälle som tar ifrån gamla Agda pengarna när hon inte läser på internet, överdriven genuspolitik och allmän ytlighet.

Tyvärr blir det aldrig särskilt roligt: oftast är målen lite väl självskrivna, och de företrädda åsikterna lite väl uppenbara. Räddningen hade kunnat ligga i att skruva till satiren lite mer, eller att någon gång komma med något oväntat, men nu blir det hela lite väl fatt.

Read Full Post »

Eftersom jag inte har DN så följer jag inte var dag Martin Kellermans Rocky. Ej heller har jag hittills köpt de album som kommer varje år, men jag har nu istället släpat hem den stora volymen med Rocky: samlade serier 2008-2013. Rocky är ju den mest uthålliga dagsserien i sitt slag i Sverige, så man får ha levt under en sten om man inte har koll på denna unga (numer inte så unga) kärlekssökande (numer inte så sökande) hund i Stockholm (numer även i Västerås), som dricker öl och pratar till dess ingen längre orkar höra på. En nedslipad Arne Anka, utan de vassaste kanterna och ojämnheterna i kvalitet.

Rocky vet ju också att han är med i en serie, så han jämför sig själv med Ankan när han en kväll är full och sjunger Bellman. Annars är hans liv betydligt socialare: han har inte bara en enda ständig vapendragare, han hänger i lägenheter och utomlands mer än på sunkiga barer, han kan faktiskt skaffa och behålla flickvänner över en längre tid (även om det förhållande med Edith som skildras till slut faller i bitar) utan att det förstör premissen. Han har dock liknande förkärlek för monologer, om än med mindre självsäkerhet och politiskt fokus. När Rocky håller utläggningar är det vanligen en idé han precis kommit på, och som senare knappast kommer höras av; det finns också betydligt mindre aggression och ilska, i alla fall mot den som han talar med. Han är dock också han normalt full när han gör det.

Rocky är en figur som åldras i realtid, men det är knappast anledningen till hans storhet som Karl Ove Knausgårds förord vill ha det till: det är snarare att han faktiskt inte är en karikatyr utan bara lätt renodlad. Någon skulle faktiskt kunna hålla hans utläggningar, eller bete sig så neurotiskt, bara inte fullt så konsekvent. Han är helt enkelt en så rundad figur man någonsin kan önska sig, samtidigt som han är väldigt rolig.

Read Full Post »

Anledningen till att jag äger, läst och nu skall recensera Tomas Lappalainens Martin Kellerman är enkel: jag vann den i Amnestys boklotteri på Bokmässan. Eller, rent tekniskt vann jag valfri bok från förlaget Orosdi-Back, men bland deras hög av böcker om Svenska illustratörer och konstnärer var det bara Kellerman jag kände mig åtminstone vagt intresserad av; jag läser normalt inte Rocky, mest för att den aldrig kommit till mig i tidningen så jag har aldrig riktigt fångats av den.

Detta är ingen biografi, ej heller en akademisk studie: snarare en essä parad med intervju; en förlängd kulturartikel av bättre märke. Enskilda serier diskuteras, var Kellerman hämtar inspiration och hur han, som kallar sig själv feg, ständigt kan lämna ut sig själv och inta obekväma ståndpunkter (en intressant parallell som dyker upp hos mig men som Lappalainen inte gör är Strindberg, som också arbetade med självupplevt material och attackerade heliga kor). Dessutom innehåller boken en mängd bildmaterial av Kellermans hand, främst sådant som diskuterats i boken (i vissa fall citerats in extenso), men även en teckning Kellerman gjort med anledning av en av deras intervjuer där Lappalainen halkat in på ett långsökt resonemang och som får honom att reagera med bland annat ett mejl där han skriver: »Ska ägna resten av mitt liv till att förgöra dig«.

Jag tror aldrig jag skulle plockat upp denna bok om den inte varit en vinst, men jag kan inte säga att jag på något sätt är besviken över att ha fått den.

Read Full Post »