Hawkeye: the saga of Barton and Bishop handlar betydligt mer om Barton än Bishop. Det är Cliff som huvudsakligen driver handlingen, med Bishop (och Lucky the Pizza dog) som medhjälpare, när de försöker bekämpa träningsoverallmaffian, Madame Masque och en clownsminkad lönnmördare (om detta låter aningen bekant så beror det på att miniserien Hawkeye på Disney+ delvis baseras på denna radda serier).
När någon talar om innehållet är det vanligen som »Matt Fractions tid«. Fraction är den som skrivit manus, och det är tydligt att han bland annat uppskattar ickelinjärt berättande, ganska solkiga vardagar, och superhjältar med maskerna av. Men det som står ut lika mycket som Bartons konstant dåliga beslut är stilen. David Ajas linjearbete med jämtjock tusch ger en känsla av högkontrast som passar historien, men det är Matt Hollingsworts färgläggning, med en starkt begränsad, dämpad palett som verkligen står ut.
Resultatet är en historia som fastnar trots att konflikterna egentligen är ganska begränsade i vad som står på spel (ett nedgånget hyreshus på Manhattan), där väldigt få superkrafter används, och våra hjältar som bäst bara är aningen mindre blåslagna än deras motståndare. En väldigt jordnära typ av superhjältehistoria.
Lämna ett svar