Jag avslutade inte Miika Nousiainens Hallonbåtsflyktingen. Inte för att den är illa skriven, eller för att jag inte gillar grundidén, utan för att den går till sådana extremer att det till slut bara blir fånigt.
Det hela handlar om Mikko Virtanen, som enligt sig själv är »nationalitetstransvestit«: en svensk född i en finnes kropp. Jag kan meddela att detta är fel – det han lider av är snarast oerhört osund svekofili: det finns en god anledning till att alla han känner till slut säger upp bekantskapen, ty vem skulle egentligen känna sig riktigt lugn i sällskap med någon som byggt sig ett litet altare med bilder på bland andra Palme, Per Albin, Kungen och Abba? Mikkos problem är inte att han inte tycker om att basta och dricka sprit (två aktiviteter som svenskar för övrigt inte brukar vara helt bortkomna inför) eller att han hejar på Sverige i hockey, hans problem är att han är besatt av Sverige, med en världsbild så skev att den inte ens går att skratta åt.
Det hade möjligen varit intressant med någon som försöker vara svensk i Finland, och boken blir ibland lite roligt när den halkar in på svenskar och finnars fördomar om varandra, men det Mikko håller inte kräftskivor eller tar pappaledigt, utan gör åverkan på en tv-meterologs vindsurfingbrädor bara för att denne skymmer Sverige under sändning. Såvitt jag känner till är detta är inte tecken på svenskhet, utan på psykiska problem.
Jag vet inte om Mikko klarar sig bättre i bokens sista tre fjärdedelar, och om han gör det kommer jag troligen aldrig få reda på det, eftersom jag snabbt tröttnade på att försöka ha roligt åt en människa med stora behov av vård.
