Jag har införskaffat en samlingsvolym med några av Molières mer kända komedier: inte fullt alla de som brukar finns i litteraturhistoriska översikter, men de flesta. Den inleds av ett trevligt allmänt förord av Sven Åke Heed som på dryga trettio sidor introducerar författaren och hans liv, och kastar sig sedan rakt in i De löjliga preciöserna utan så mycket som en rollista (sådana finns dock för senare verk).
Det är inte alltid lätt läsning: scenanvisningar saknas, så ibland tycks handlingen väl dunkel. Premissen är dock att de unga fröknarna Cathos och Magdelon börjat läsa romaner och nu vill visa sig som intellektuella damer, bli uppvaktade som i kärleksromaner och diskutera konst i salonger. De förkastar därför ett par solida friare, som i sin tur på något sätt skickar sina minst lika tjänare Mascarille och La Grange på dem (om de i grunden är lika fjantiga, eller de bara spelar är något oklart) och så blir det ett långt pjoller med dålig konst och tom jargong. Mycket lustigt, mycket svåröversatt, med allusioner som knappast går att göra begripliga på en scen.
Lars Forssell har uppenbart översatt just för scenen, och en publik som knappast finns kvar: att damerna istället för franska herdinnenamn nu vill kallas Kunigunda och Pomperipossa må kanske vara hänt, likaså en del anakronistiska uttryck, men den postmodernistiska kultursidesjargong som de ibland framvisar är väl snarast mer daterad än hänvisningarna till Mademoiselle de Scudéry. Det är fortfarande ganska roligt, men jag tror inte det skulle vara fullt spelbart idag.
