Eftersom de sammanfattningar jag tidigare läst om Virginia Woolfs Mrs Dalloway varit grovt missvisande tänker jag börja med en egen. Det finns en handling, ja, men den är mest en ursäkt för en modernistisk roman som förutom att den skiftar mellan olika personers synpunkter i minst lika hög grad som dess nu handlar om minnen och hur det som varit återvänder. Titelpersonen är några-och-femti, gift med en brittisk parlamentsledamot som är välaktad men troligen inte kommer nå högre än han redan gjort, och håller på och förbereder en mottagning. Boken följer henne under en dag, men också hennes dotter, en gammal vän som just återvänt från brittiska Indien (det är ett par år efter första världskriget), en soldat som drabbats av granatchock och akut vansinne och dennes italienska hustru, med fler.
Förutom att det är en utmanande bok rent språkligt gör också strukturen att den kräver arbete: flera sekvenser skildrar personer som inte är helt i kontakt med en verklighet som också den skildras som osäker. Boken inspirerades av Ulysseus, och även om den är långt mer tillgänglig så är den fortfarande tät.
Rent tankemässigt finns några teman, förutom minnena och försöken att se om man tog de rätta besluten finns även två förskräckliga läkare vars metoder att behandla patienter i behov av psykisk vård var och en på sitt sätt är fruktansvärda, liksom en pågående nedsvärtning av uppenbarad, missionerande religion personifierad av läraren till Clarissa Dalloways dotter, som dock inte skildras helt utan sympati, även om den kommer klart på nåder. Boken rör sig i en klar överklassmiljö, och förutom någon enstaka löjlig figur eller tidigare nämnda läkare så framställs personerna överlag som i grunden sympatiska, även om de kritiserar varandra (denna sympati kommer dock mycket från att man får följa dem nästan alla).
Mrs Dalloway är inte en bok som man skall plocka upp hur som helst, ty trots att den inte ställer omänskliga krav vill den ändå ha ens fulla uppmärksamhet. Får den bara det ger den dock mycket tillbaka.
