Louise Hagbergs När döden gästar är en uppteckning av tro och seder i samband med död och begravning i Sverige, gjord första halvan av förra seklet: vad gjorde man med en döende? med kroppen? hur tog man sig till begravning, vad var sederna i samband med den, hur dracks gravöl?
Hagberg jobbade på Nordiska museet, och boken är på flera sätt museal: många idéer och berättelser har samlats in och i viss mån systematiserats, men det finns ingen uttalad teori, ingen tes, ingen röd tråd. Det framvisas. Material upprepas. Det är oklart hur vanlig eller utbredd en viss tro skall ha varit; ibland noteras motsägelsefulla traditioner, ibland lämnas de okommenterade.
Vill man ha en övergripande teori att passa in olika skärvor av tro (på likets farlighet och kraft, på vandöda, på det rätta uppträdandet) får man i huvudsak snickra ihop den själv av materialet. Ett är säkert: som det utmålas tycks inte folket varit särdeles hemma i luthersk teologi, utan i mycket ha gått efter trons gärningar snarare än tron själv när det gällde att säkra saligheten.
Finns det en dominerande teorin tycks det snarast vara den om arvet: folktron får då huvudsakligen tre skikt, ett hedniskt, ett katolskt och ett lutherskt, där det första är mest intressant och det sista troligen anses som mest korrekt, minst präglat av vantro, även om det finns ganska få uttalade omdömen (annat än att vissa seder ses som »vackra«). Den utgåva jag har sägs i förordet ha reviderats vad gäller språkbruk; jag misstänker att detta i huvudsak gällt att substituera in ordet »samer«, men i brist på tydlig förklaring så är det inte lätt att veta och avgöra om boken skulle tåla att citeras i viktigare sammanhang.
Det är som sagt inte någon vidare tydligt organiserad bok, och den är lång och lågmält skriven: någon bladvändare är det inte, men en stor osorterad skatt att ösa ur för den med särskilt intresse. Andra har förmodligen gjort bruk av boken för att skriva mer koncentrerat, men det förtar inte värdet i egen läsning.
