Jag förstår att William Gibsons Neuromancer vann priser. Jag kan se hur den tilltalar folk som gillar science fiction som inte hittar på alltför mycket ny fysik (däremot möjligen en del biologi), men har nedgångna samhällen, jättelika bolag, artificiell intelligens och liknande. Problemet är att jag inte hör till dem.
Vi börjar i Japan: Case är en före detta datacowboy, en tidigare hackare som brukade utforska cyberrymden och ta sig in bakom jätteföretagens elektroniska försvar. Nu har han dock insett att när hans före detta uppdragsgivare förstörde vissa nerver med ett toxin så var detta permanent. Hans pengar har gått till dyra specialister, han har förlorat det han tyckte var roligast, och nu är han på väg att kasta bort sitt liv som småskalig fixare. Han kanske inte tänker kasta sig framför ett tåg, men det är inte långt ifrån.
Då kommer någon in i hans liv: Armitage, en före detta militär som vill ha med honom på en stöt och har ny teknik som kan fixa Cases nerver, och Mollgy, en gatans legosoldat med extra hårdvara. De rekryterar fler specialister, men det visar sig också att den som drar i trådarna är en AI som verkar ha som mål att befria sig från sina bojor.
Det mest imponerande är snarast hur mycket som senare kom att återkomma i andra verk: en cyberrymd man rör sig i som i vanlig rymd, extensiv cybernetik, en värld med svaga regeringar och megaföretag, ett intresse för japansk kultur, frågor om identitet. Men imponerande är inte nödvändigtvis detsamma som intressant, och även om jag läst mindre spännande framtidsskildringar var denna ändå inte riktigt min likör.
