Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Nikolaj Gogol’

De fyra arbeten som samlats under titeln Petersburgsnoveller är alla utmärkta, var och en på sitt sätt: de visar alla på Gogols medkännande och blick för det absurda, från den helt surrealistiska »Näsan« till den i huvudsak realistiskt psykologiska »Kappan«.

Sagda näsa borde sitta i Major Kovaljovs ansikte, men en hemsk morgon gör den inte det: istället upptäcker han att näsan numer iklätt sig statsrådsuniform och inte alls är villig att återvända till sin tidigare plats. En berättelse vars lugna saklighet inför de mest absurda lärt senare författare mycket.

Egentligen lika fantastiska är de hundar som konverserar och skriver brev, liksom att Spaniens nye kung skulle arbeta i den ryska byråkratin (å, denna byråkrati!). Att detta inte är verklighet står tämligen klart redan från titeln på »En dåres anteckningar«, men skildringen av en mans raska färd bort från verkligheten är ännu ett verk som banat nya vägar senare författare haft nytta av.

»Nevskij prospekt« är kanske den svagaste novellen i samlingen: två unga män ser varsin vacker kvinna på paradgatan och följer dem: konstnären upptäcker till sin fasa att den undersköna varelse han förtrollats av är sköka, och flyr in i drömmen: i sömnen kan han vara lycklig, på dagen är allt grått. Den unge löjtnanten hamnar istället hos en tysk hantverkare, och försöken att förföra dennes hustru går inte som han tänkt.

Slutligen har vi »Kappan«, om en riktigt sjaskig skrivare, som lever för sitt arbete tills han en dag upptäcker att han behöver en ny kappa för att skydda sig mot kylan. Något händer i honom, han tar alla sina besparingar för att få en riktigt vacker och bra ny kappa, men efter en kort triumf vänder allt i nattsvart.

Undantaget »Näsan« kan ingen berättelse sägas sluta lyckligt, och Petersburg framstår som en stad där de lyckade dricker champagne och övriga går under. Novellernas inflytande har varit enormt, och till skillnad från många andra föregångare står de sig gott än i dag: man kunde möjligen önskat sig att »Näsan« skulle varit något längre, men annars finns inte mycket att anmärka på.

Read Full Post »

»Perfekt«, tänkte jag. »Här är en av de klassiska ryska romanerna, och den är inte tjockare än den borde behöva vara. Den kommer jag nog kunna klara av någorlunda snabbt«. Oj, vad fel jag hade. Det har tagit över en månad, och Nikolaj Gogols Döda själar har farit med mig på tre resor över landet. Och då har jag inte ens läst allt i den, utan hoppat över den andra delen, som baseras på ofärdiga manuskriptsidor efter att Gogol bränt den färdiga produkten.

Första delen handlar i vilket fall om Tjitjikov, som kommer till en mindre stad och ställer sig in hos överheten, och sedan åker runt till godsägare i syfte att köpa livegna – döda livegna. Varför berättas inte förrän i sista kapitlet, men innan dess möter man diverse mer eller mindre groteska figurer, snålvargar, bråkmakare, excentriker och skvallertanter.

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag aldrig kände suget att fortsätta; en del var klart alla vansinniga generaliseringar om ryskt respektive kvinnligt kynne, som troligen delvis var parodiskt menat men ändå inte hör till sådant jag uppskattar, delvis möjligen att det trots groteskerierna aldrig blev riktigt roligt, utan bara underligt. Spänningen bygger främst på att man undrar vad Tjitjikov skall med de döda själarna till, och när man väl får reda på det så dör det fortsatta intresset.

Read Full Post »

Nikolaj Gogol är en av den ryska litteraturens tidiga stora namn, ibland kallad den ryska realismens fader. I så fall måste »rysk« inte vara preciserande utan en modifierande, ty de två verk jag nu läst i samlingsvolym, Det förlorade brevet och Kappan, är ungefär lika realistiska som Mästaren och Margarita, och det förekommer såväl häxsabbater som spökerier.

Det förlorade brevet är en berättelse om en kosack som rider med brev till tsaritsan men hamnar på middag med djävlar och häxor: en liten standardmässigt utformad folksaga om hur klurig person överlistar onda makter, för all del rätt trevlig som sådan men inget omvälvande.

Kappan är det bättre kraft i; en lägre tjänsteman i S:t Petersburg, mobbad av arbetskamraterna, utan intressen utanför jobbet, finner sig en dag nödgad att skaffa en ny kappa: hans gamla är så sliten att den inte längre kan lappas. Besparingarna går åt, en gratifikation blir större än beräknat, och så en dag har han en tjusig ny kappa och med den dvinner han lite värdighet. Men ack, livet är hårt: aldrig tidigare har han varit på fest med arbetskamraterna, men dessa bjuder nu in honom på sådan för att fira det nyinskaffade plagget, och på vägen hem rånas han och tvingas gå tillbaka till den gamla, som är långt från tillräcklig i den ryska kölden. Kort, effektivt och grymt, utan mycket hopp eller nåd.

Första kontakten med Gogol ledde inte till spontana fyrverkerier eller annan uppsluppenhet, men en trevlig liten stund. Bekantskapen kommer i mån av tillfälle troligen tas upp igen, men någon brådska finns inte anledning till.

Read Full Post »