Man kan undra vad de satt och pratade om, Njal och Gunnar, när de för gudarna vet vilken gång i ordningen kommit tillbaks från tinget där de enligt lagen försonats, men troligen var det väl om hur oregerligt allt kvinnfolk är, och vad som kan tänkas hjälpa mot deras anslag. Första delen av Njals saga handlar nämligen om hur det något omaka paret – Gunnar är Islands störste kämpe medan Njal är den mest lärde på ön –, och hur deras hustrur hetsar husfolket mot varandra i en allt blodigare vendetta, trots att de själva egentligen är så goda vänner man kan önska.
Njals återhållsamhet och förmåga att mäkla fred får till slut fram ett stillestånd, och kan till en början även rädda Gunnars skinn när han flera gånger hamnat i gruff med diverse bråkstakar – märkligt nog så anses man fullt skyldig som dräpare även om man blivit överfallen och måst försvara sig –, men till slut går det inte längre, och när Gunnar vägrar resa bort de tre år han dömts till landsflykt är hans öde beseglat. Efter att Gunnar i god stil fått hålla ut mot en mängd angripare som till slut blir honom övermäktiga skiftar fokus till Njal och hans familj, främst den våldsbenägne sonen Skarpheden, vars sneda leende snart blir en signal om ståndande ond, bråd död, och till slut dukar även de under för våldet efter en inte mindre stilenlig mordbrand.
Innan dess – och till viss del efter – blir det dock en hel del äventyr efter bästa isländska mönster: det fars utomlands och tampas med vikingar, man luras in i fejder och försvarar sig med vapen på valplatsen och ord på tinget, man får se kristendomen komma till Island men också trollkarlars makt. Om bipersoner berättas också hur de varit i strid med diverse monster, och flera personer tycks ha förmågan att se in i framtiden, främst då Njal. Även om detta hjälper upp en annars kanske lite lös komposition så är ofta de enskilda små styckena så bra att det egentligen blir onödigt: naturligtvis såväl Gunnars som Njals slut, men även när det senare dådet skall upp på tinget och det hela utvecklar sig till en rafflande strid om juridiska petitesser, liksom historien om Kåre och Björn på Mark eller Njals omskrivande av konstitutionen för att hans fosterson skall få ett hövdingadöme är alla mycket goda berättelser.
Stilen är med rätta berömd; man får känslan att detta är en av actionkomedins förfäder när någon unnas komma med en dråplig lakonism när de skall till att dö. Ibland blir det mer tragisk heroism av det, som när Gunnar ber sin hustru att hon skall tvinna sitt hår till en bågsträng som ersättning för den som brast, men hon vägrar då han tidigare örfilat henne (han borde verkligen tagit varning; hennes två tidigare makar hade fått plikta med livet för samma tilltag), och han lugnt svarar att »var och en har sitt sätt att bli berömd«. Den översättning jag läst är signerad Lars Lönnroth, och även om han i förordet uttrycker en klar medvetenhet om balansgången mellan fånig gammaldags högstämdhet och lika fånigt överdrivet modernt språk så tycker jag ändå att han styrt lite för nära det senare: det klingar aldrig direkt falskt, men heller inte riktigt med den vördnadsvärda ålder som man tycker bör utmärka en isländsk saga. Däremot är greppet att flytta en del av de genealogier som en gång må ha varit högintressanta men som nu är rätt plågsamma till fotnoter (och dessa ligger där fotnoter bör ligga: i sidfoten) mycket lovvärt.
På det hela taget är detta ett alldeles utmärkt stycke läsning, intelligent skrivet om våldsbenägenhet, stolthet och oförmåga att försonas.
