Mot slutet av Gamla testamentet ligger en hop kortare böcker: Joel, Amos, Obadja och Mika är den sedvanliga typen av domedagsprofetior, även om de två första når vissa poetiska höjder. Joel berättar om de plågor som skall drabba Israel: deras grödor skall först drabbas av gräsgnagare, därefter gräshoppor, därefter gräsbitare, därefter gräsfrätare. Exakt vad som menas är lätt dunkelt, men poetiskt fungerar det, liksom Amos domar över de folk som lever i och kring Palestina, och hans liknelse av profeterna vid lejonens rop i kulan: man vet att man är illa ute när man hör dem.
Jona är naturligtvis berättelsen om mannen som åts upp av en fisk (intet ord om någon val här), efter att han försökt fly Herrens befallning på en båt som hamnade i storm. Mindre känt är väl att han efter att ha frälsts väl begav sig på sitt uppdrag – att predika i Nineveh –, eller hur han efter att ha lyckats omvända staden börjar sura när Herren bestämmer sig för att skona den istället för att tömma sin vredes skålar över den, varvid Herren får berätta att han minsann har ihjäl vad han vill. Märkligt.
