Jag har väldigt, väldigt kluvna känslor inför familjen Roslings Factfulness. Namnet tyder på att målgruppen delvis är personer som bara läser böcker där inget får göra motstånd, och även upplägget tyder på att allt sådant noggrant slipats bort. Det är onekligen effektivt, och väl genomfört, med kapitel som inleds med en anekdot, sedan kastar runt lite data (ibland väldigt oförsiktigt, rent av med autodidaktens dödsförakt), och sedan en återkoppling till ankedoten och en sammanfattning i punktlista och återigen denna hemska titel.
Och syftet med allt detta är att lära ut att världen inte fungerar som de trott, och att man måste förstå och kunna tänka i annat än gamla spår: allt är inte elände, utfattigdomen är inte längre dominerande, och stora delar av världen är på väg att springa ikapp väst: de kanske inte har bilar eller badrum, men de har definitivt motorcyklar och rinnande vatten.
Något av den optimism (förlåt: ordet Rosling föredrar är »possibilism«, för att avlägsna sig från försynstro) som präglar boken har kanske avtagit de senaste åren: antalet extremfattiga minskar inte lika kraftigt som tidigare, krig och förföljelse har knappast avtagit de allra senaste åren. Exemplen är kanske inte heller alltid aktuella: det är problemet med en framställning som bygger så mycket på statistik.
Mitt stora problem är dock känslan av högmod: här kommer vi som förstått världen, och titta hur enkelt det egentligen är om man bara använder några jättesimpla tankesätt. Är det inte dags att du också går med i vår fina lilla klubb? Tack: jag ser att en del av vad ni säger är värdefullt, men jag är rätt säker på att även ni ibland överförenklar och småmyglar i presentationen av er statistik. Fortsätt gärna prata, men medlemskorten får ni behålla.
