Det är egentligen väldigt mycket begärt att en bok skall lyckas vara såväl romantik (av typen med spruckna livstycken), fantasy och ett mysterium med påhängt rättegångsdrama. Paladin’s grace av T. Kingfisher (nom de plume för Ursula Vernon) lägger därför huvuddelen av sin energi på livstyckena, och så får de andra delarna klara sig lite bäst de kan: de går ihop och är inte något att skämmas för, de skulle rentav kunna ta betydligt mer last, men de är knappast utvecklade nog för att vara anledningar att rekommendera detta.
Ett av de ömma hjärtana tillhör Stephen, paladin vars gud en dag verkar ha dött varpå han och hans medbröder gick bärsärk: kvar finns nu han och ytterligare sex andra (av vilka i alla fall vissa verkar få egna böcker i serien), alla mer eller mindre brutna och oroade för att de åter skall förlora kontrollen men beslutna att göra vad de kan för att betala tillbaka den skuld de känner.
Det andra hör till Grace, en parfyrmerare med aningen mer mundant förflutet; hon har växt upp med en alltmer paranoid mästare och sedan hamnat i klorna på en kvinnokarl som gift sig med henne för hennes kunskap men som annars mest verkar ha gjort hennes liv till en allt trängre bur innan hon flydde till en annan stad och började om.
De båda träffas av en slump, och sedan blir det lite förväxlingar och en intrig med lönnmord och massmördare som till stor del verkar finnas där för att saker skall hända som inte är brånad och ovilja att se sig själv som värdig och missförstånd: det är inte helt oävet, men detta är romans för den som vill ha riddare, fast med en någorlunda bra ursäkt för att bortse från vissa av vår världs kulturella mönster angående äktenskap och annat, och kanske lite magi på det. Det är inte en genre jag annars läser mycket av, men intrycket jag fått är att man kan välja alster med betydligt konstigare undertoner. Del två är införskaffad.
