Att säga att jag innan jag fick den lilla samlingsvolymen The great hunger aldrig hört talas om Patrick Kavanagh hade inte varit sant: jag hade hört hans namn många, många gånger som en del av ett mellansnack på en inspelning av ett liveframträdande. Mer än så var det dock inte.
Nu när jag läst dessa femtio sidor poesi tycker jag det är synd, för jag fann att jag faktiskt uppskattade denna väldigt leriga skildring av landsbygden. Temat är långtifrån nytt i poesin, men annars är det vanligen skördemän på väg hem, Fridolin som längtar, eller i värsta fall cosplayherdar i bräkande idyller. Om Kavanagh skildrar herdar mjölkar de kor, om han skildrar åkerbruk är det plöjning eller potatisskörd, och i den långa titeldikten visas hur livet gått Patrick Maguire ur händerna som följd av en alltför långlivad moder, kyrklighet och feghet.
Visst finns det idylliska stunder också, men det känns som fullt uppnåeliga idyller: en ljusövergjuten å, en skuggig björk, och en glädje över Guds vackra värld. Visst är det Irland, men det skulle nästan lika gärna vara någon annan nordeuropeisk landsbygd på tunga men goda jordar.
