Arvid är trettiosju år, ligger i skilsmässa, och är inte en speciellt lyckad person: tafatt och lite för allvarlig, dricker mer än vad som är riktigt bra, fixerad vid sin moder utan att ha speciellt bra kontakt med henne. När hon i början av Per Pettersons Nordiska rådet-prisbelönta Jeg forbanner tidens elv upptäcker att hon har cancer och åker »hem« till Danmark så följer han snart efter, och under ett par dygn i familjens lilla stuga försöker han få kontakt samtidigt som han tänker tillbaka på sitt liv.
Det är alltså vad som finns av handling. För det mesta utgörs berättandet av episoder: ur Arvids uppväxt, hur han träffade en flickvän, hur han på maoistiska partiets uppmaning bestämde sig för att sluta studera och bli arbetare istället, hur han tafatt och kontraproduktivt försöker återvinna relationen till modern, som tyckte att han var en idiot som gav upp studierna för ett liv hon och fadern helst skulle velat slippa. Samtidigt som modern är minst lika framträdande som Arvid är hon en stor gåta, meddelar sig inte med honom, tycks anse att han är rätt dum – vilket nog är klarsynt, men knappast något man tycker att en mor behöver låta skina igenom så tydligt. Fadern är å sin sida nästan osynlig, närvarande bara genom att Arvid tycker sig likna honom, något han inte gillar men helt misslyckas med att göra något åt – till slut går han till och med i faderns avlagda kläder.
Det är alltså inte handlingen är behållningen – den är mer konfunderande än något; det är inte bara så att man inte får reda på varför saker händer, utan man får knappt veta vad som händer. Nej, det som bär boken är språket: sparsmakat och ödsligt, som göra även de mest enkla händelser läsvärda. Det räddar boken, men den är knappast lika fin och läsbar som Ut och stjäla hästar. För det hade det krävts några fler tydliga svar, och en större känsla av att det finns någon poäng bortom själva berättandet som fått Petterson att skriva historien.
