Polybius har sagt vara den historiker som är mest inflytelserik i förhållande till hur lite han lästs; i modern tid gäller detta i synnerhet hans diskussion kring olika statsskick i det sjätte, ofullständigt bevarade kapitlet av hans romerska historia (totalt uppgick den en gång till fyrtio böcker, varav de fem första finns bevarade i sin helhet, och övriga endast i förvisso ganska rikliga utdrag), som bland annat inspirerat till USA:s grundlag med dess principer om blandat styrelseskick och olika instanser som kontrollerar varandra.
I av Robin Waterfield översatta och The folio society utgivna The rise of Rome har förutom de ovan nämnda sex första böckerna även de befintliga delarna av det tolfte medtagits: de första fem täcker väsentligen de två första puniska krigen till och med slaget vid Cannae, liksom vad sig vid samma tid försiggick i de hellenistiska delarna av världen: Polybius syfte är nämligen att skriva en historia som förklarar hur Rom steg till en världsmakt och på så sätt länkade samman hela den kända världens historia till en och samma, en idé som troligen fått mången läsare genom tiderna att begrunda sin egen samtid; att inbilla sig att ens egen tid är mer sammankopplad än någon tidigare är således något som redan de gamla grekerna (eller åtminstone en av dem) gjorde.
I bok tolv däremot ägnar han sig i huvudsak åt angrepp på andra historiker, enkannerligen en viss Timaeus som tycks ha varit särdeles grälsjuk och nedsättande. I detta lägger dock Polybius själv fram några kriterier på vad han ansåg som krav för en god historiker: förtrogenhet med gamla källor räknas därvid lätt, speciellt jämfört med egen politisk och geografisk kunskap, samt, för den som skildrar det som nyligen skett, egna efterforskningar. Därtill bör han försöka vara neutral och klandra det hos ens vänner som förtjänade det och lyft fram förtjänster hos ens fiender när sådana förelåg – ett ideal han själv hade svårt att leva upp till.
Men om han nu ägt sådant inflytande, och dessutom skildrat en period under det romerska riket som knappast hör till de tråkigaste, varför är han då så oläst? Stil, stil och stil. I original skall hans verk tydligen utmärkas av en tung och föga utarbetad prosa som söver läsaren. Detta har Waterfield tack och lov lyckats till viss del arbeta bort, även om resultatet inte alltid blivit helt lyckat det heller: det ger en underlig känsla när man läser översatt klassisk litteratur och det finns insprängda osmälta uttryck på annat språk (här främst franska). Och ingen översättargärning som arrangerar om perioder till moderna korta meningar i världen kan nog göra något åt den lätta leda som infinner sig vid en teknisk kritik av en annan forskare som tydligen inte förstått hur många man som kan gå fram på bredden i ett visst pass.
Ändock: Polybius är långt ifrån någon tråkmåns. Hans stil må lämna en del att önska, men han är ofta ensam om att lämna besked i vissa frågor, och bara det har tilldragit sig intresse. Ibland ger han också uttryck för ett lågmält uppskattande av ironi, eller hur absurt något är. Att han lämnar Rom precis efter dess största militära katastrof och sedan ger sig ut för att behandla andra områden vittnar också om en viss känsla för att hålla spänningen uppe, även om det är en ganska outvecklad sådan. Han lär aldrig bli någon favorit, men han kan för den delen läsas.
