Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Röde Orm’

Så har nu Orm till slut kommit tillbaks till plundrat hem med bulgarguldet säkrat, Olof Sommarfågel har fått sin hämnd och sin brud, och alla har fått leva lyckliga i alla sina dagar. Dags således att summera detta läsprojekt: syftet har ju egentligen endast varit att bättra tyskan under nöjsammast möjliga former. Strängt taget är det väl bara bivillkoret som kan utvärderas någotsånär: föga förvånande har det varit lagom ansträngande och faktiskt tämligen roande – som läsupplevelse betraktat slår Die Abenteuer des Röde Orm rätt mycket som jag förstått mer av, och skulle så gjort även om jag inte haft facit tillhanda, samtidigt som den varit mer lättillgänglig än en del material jag läst på språk jag egentligen behärskar bättre.

Vad det gäller den bättrade tyskan tror jag mig ha märkt att en hel del ord fastnat som jag tidigare inte kunnat alls eller endast haft ett löst begrepp om. På lite högre nivå har jag väl vant mig en aning vid de tyska meningarnas något främmande uppbyggnad. Däremot tror jag knappast att min förmåga att själv göra mig förstådd har ökat nämnvärt.

Som bok att lära sig språk ifrån har Röde Orm en klar fördel, och en lika klar nackdel: den förra är att det är en väldigt konkret berättelse, den senare är Bengtssons lätt gammaldags prosa.  I enlighet med det Bengtssonska idealet är det hela tämligen befriat från introspektion och med fokus på vad som syns, hörs och någon gång luktas; när det någon gång fuskas här tillgrips en konstruktion med att det är Orm som vid hög ålder berättar om sina äventyr. Den Bengtssonska prosan var dock redan i sin samtid lätt gammaldags, om än beundrad, med sina plurala verbformer som dock här faktiskt lyckas samspela ovanligt väl med texten.

Om ett försök skall göras att anmärka på översättningen får väl sägas att den i det mesta verkar tämligen acceptabel – förutom fadäsen med Tokes replik och en del märkligheter där siffror ändrats utan att man kan skönja någon vettig orsak samt en del utelämnade meningar är dock mitt allmänna intryck att Röde Orm på det hela taget verkar vara en något blekare figur på tyska: Bengtssons exakta, lätt gammaldags prosa verkar ha slätats ut lite mer än jag väntat.

Det hela får sägas vara ett lyckat experiment på det hela taget. Snart kommer ett par försök att läsa böcker på tyska utan att ha läst dem på annat språk först, vilket lär bli minst lika intressant.

Read Full Post »

Röde Orm-läsandet går mot sitt slut; han har nu träffat sin länge bortvarande bror Are, svårt stympad men med kunskap om var bulgarguldet vilar, och gett sig iväg för att hämta detta. Efter en lång och mödosam resa har han nu kommit till de patzinakers land, och där tvingats betala kungalösen för Svarthöfde, efter ännu ett av dessa märkliga sammanträffanden som Orm till sin inte ringa lycka råkar ut för vid kinkiga lägen – väl att märka utan att man som läsare kanske reagerar och finner dem tröttande.

Dagens anmärkning handlar dock om ett litet sammanträffande som skapat ett ganska intressant ord: barnafödsel heter tydligen på tyska, förutom »Geburt«, »Kinderkriege«, ett ord som inte står upptaget i min ordbok men som lätt låter sig dekonstrueras: »Kinder« är ›barn‹, medan »kriege« betyder ›att få‹, och inte skall förväxlas med det mer genomskinliga »Krieg«, även om kopplingen kanske ligger nära till hand för vissa föderskor – därom bör dock mer erfarna uttala sig.

Read Full Post »

Det går bättre och bättre med läsandet; nu har Orm avklarat sin Englandsresa och blivit ordentligt gift, han har satt sig i besittning av sin modersgård Gröning i Göinge och klarat sig undan smålänningars svek, han har fått såväl son som halva byggden döpt, och han har träffat den olycksalige magistern med den boccacciska bakgrundshistorien och fört denne till tinget vid Kraka sten. Där har Orm, förutom att ha suttit som nämndeman, också återsett Toke, varvid ett stycke oavsiktlig tysk komik uppstått: översättnigen av namnet på Orms svärd till »Blauzunge« är väl inte att göra sig lustig över, men vad gäller Tokes är det svårt för en svensk att inte fnissa: »Rödnäbba« har blivit »Rotschnabel«, vilket ju naturligtvis ter sig som ett svärd med besynnerlig skapnad. Nu är detta inte fullt så barockt som det verkar, och även i svenska har ordet »snabel« en gång kunnat betyda just ›näbb‹ – ordet är för övrigt besläktat med »snabb«, och även om SAOB svävar lite på målet tycks även »snyte« vara en släkting – men bilden av en stolt viking med snabelformat svärd är ändock ganska lustig.

Om själva läsandet finns annars inte mycket att berätta: det går bättre och bättre. För att återvända till detaljnivån har dock ett av de mest tyska av alla ord faktiskt lyckats smyga sig in i texten, utan att överättaren är att beskylla: nämnde magister utrustades ju som bekant av Grönings kvinnor med nya kläder inför vistelsen bland de hemska smålänningarna (man undrar vad exakt Bengtsson hade för skäl att ständigt driva sånt gyckel med dessa), och bland dessa persedlar fanns – just det, »lederhosen«.

Read Full Post »

Stackars tyskar. Där sitter de, och har avnjutit hela kung Haralds gästabud: de har sett Styrbjörns ankomst och hur kung Harald listar ut att det är just Styrbjörn, de har fått uppleva Toke nästan bryta ut i gråt över sin blodkorv (med timjan i), de har fått förklarat för sig vilken nytta man kan ha av långt hår och vet att »alle Jomsvikinger sind noch nicht tot«, de har fått reda på hur det går till på bröllop hos smålänningar, och de har fått se Siegfried (Sigtrygg) fingra på Orms halskedja, varefter Toke och Dyre har gått ut, utan att förglömma sina svärd, alltmedan Orm har oroat sig för att bli förkyld i kampen med Siegfried. Men när Toke så kommer in igen, och skall svara var Dyre blivit av, vad säger han då? Jo, »es dauerte eine Weile, aber nun ist die Sache in Ordnung gebracht«, en mening så enfaldig att ord icke räcker till, en mening som lika gärna hade kunnat handla om heminredning som tvekamp. Stackars, stackars tyskar.

Read Full Post »

Röde Orm-läsandet framskrider med förfärande långsamhet; en läshelg och -kväll har gått och jag har bara läst 130 sidor, även om detta inte innebär så lite i termer av handling; Orm har shanghajats, Salaman har uppfiskats ur vattnet, andalusiska borgar har plundrats, galärer har rotts, toledosvärd har erhållits, Santiago har härjats, Sankt Finnigans ö besökts och Kung Harald botats från tandvärk. Tyskan går bättre och bättre, nu händer det tämligen ofta att facit inte behöver anlitas alls även i längre stycken, även om »einig« fortfarande förvirrar – skall man verkligen få låta ett sånt ord betyda ›några‹? Annars finns det gott om märkliga små tyska ord: »neugirig« är lite mer genomskinligt än ›nyfiken‹, och vem kan inte undgå att skrocka förtjust över »zerquetscht«, ›krossad, mosad‹?

I morgon planerar jag att påbörja kapitlet om hur man drack jul hos kung Harald. Det är ett bra kapitel, inte miinst eftersom det har hela bokens mest kända replikskifte. Jag undrar hur det ter sig i tysk språkdräkt?

Read Full Post »

När jag såg att Charlie Christensens tecknade variant av en av mina absoluta favoritböcker, Röde Orm, fanns till nedsatt pris på bokrean kunde jag inte motstå att köpa den. Det märks att Galago lagt ner en del möda på paketeringen, och boken är riktigt snygg. De första bilderna är också riktigt bra, men snart börjar man få en viss känsla av lyteskomik: vissa figurer är tämligen deformerade, vilket avviker från resterade stilen, som är i högsta grad realistisk. Så har till exempel Toke fått extremt små ögon, Berse är kutryggig och klädd i skinn vilket ger honom drag av troll, och många vikingar har abnorma hakor. Så länge bilden håller sig på lite avstånd från ansiktena fungerar det hela dock på det hela taget ypperligt, och det värsta lägger sig efter ett tag; Orm ser tack och lov fullt mänsklig ut, och . Som sagt är resterande stil i hög grad realistisk, och en imponerande mängd arbete verkar ha lagts ner på detta, sålunda håller sig det hela nära den verkliga vikingatiden, utan behornade hjälmar och annat strunt.

Vad gäller historien håller den sig på det hela taget väldigt nära Frans G. Bengtssons. Ett par passusar har skjutits in, och något har flyttats runt, men man kommer knappast att förvånas. En markant skillnad är dock att när Bengtsson låter religionen ha en tvetydig roll – är det verkligen klockan Jakobs heliga kraft som botar Harald Blåtand? – så avfärdar Christensen direkt allt sånt; denna variant av Röde Orm vilar på en säker ateistisk grund. Ja, inte nog med det: vikingarna har skiftats i skeptisk riktning; där drakhuvuden tas ner av respekt för landvettar i originalet, är det här av respekt för Jellingeborna (just i Jellinge tycks de flesta förändringarna skett. Harald verkar snarast vara yngre och raskare än sonen sin). Jag tycker förändringen är till det sämre; där man tidigare själv kunde läsa in en egen tolkning av tingens ordning ges här ingen sådan möjlighet.

Något annat som ursprungsförfattaren troligen inte skulle varit helt nöjd med är ändringen av språket. Där han gjorde en uttrycklig poäng av att behålla pluralformerna även i tal har detta här försvunnit förutom i berättartexten, som är direkt ur boken. De kraftuttryck, baserade på kristet mönster men ur okristen mytologi, verkar inte heller speciellt övertygande:»För Nifelhem!« är ett helt tomt kraftuttryck.

För den som redan känner Orm och hans vänner tjänar detta verk troligen som ett kärt återseende, låt vara med vissa skavanker, och som ett vackert bildmaterial. För den som inte gjort denna bekantskap ännu så är mitt råd att starta med boken, och möjligen kombinera med att titta på serierna ibland; vissa av skrönorna i denna gör sig bättre i ord än ord kombinerat med bild, även om bilderna är så vältecknade som här.

Read Full Post »